FÖR BOKSAMLAREN en aktuell syftning ytterligare diskutabel och för väl heller knappast närmare mot någon exakt innebörd. Den är beundransvärd i sin förtätning, men diskutabel framför allt i sin brist på konstnärlig motvikt. Det är här som närhetskravet kan drabba diktaren själv. Hans motvikt heter avklarnad form, men den kan huvudsakligen bara balansera patetik och romantiskt nonsens. Det undanglidande kräver även i Gracqs formgivning en konturfast fond och aningen en motvikt för att friare bryta fram ur dunklet. Det finns en antydan i dialoger och avklarnade bilder, men genomgående skyr Gracq den konturfasta närheten för den undanglidande, även i ögonblick då stämningen är i färd med att införliva även de uppenbaraste motsatser med sitt dunkel. Det är ur den synpunkten märkligt att se hur starkt närhetsupplevelsen bryter fram i romanens centrala dialoger mellan Aldo och den åldrade statstjänaren Marino. De finner sin kontakt som ”Innerliga fiender” i en äventyrlig intimitet, som i alla sina spänningar vittnar om upplevelsen av Farghestans hemligheter. Det är betecknande nog Farghestan och surrealismens utopi som inspirerat hela denna kontakt och gett färg åt dess aning och fruktan — utan den vore sömnen för Aldo och Marino den enda utvägen. Nu står deras kontakt i Gracqs mening som en avglans av den slutliga närhetsupplevelsen och den befriande syntesen — i sista hand reserverad åt alla trosvissa som ämnar överleva Orsennas belägring med utopin i behåll. Göran Palm FÖRLÅT SOM LYFTS Frank Burns: Paradis för oss. Roman om Sverige under det andra världskriget. Norstedts. Stockholm 1952. 13:50. Pseudonymen Frank Burns blev mycket kortlivad: redan efter några dagar bekände vår London-ambassadör Gunnar Hägglöf att han var författare till ”Paradis för oss” och att hans syfte med boken hade varit att lämna ett bidrag till debatten om vår utrikespolitik under det andra världskriget. Under diskussioner mellan brittiska Stockholms-diplo-mater och svenskar, som tänks försiggå 1939 —41, fälls verkligen många träffande yttranden — t. ex. detta av brittiske ministern Sir Augustus Pumpkin: ”Det är enligt min mening farligt, när ett land som Sverige söker framställa sitt eget handlande som om det vore en väl genomtänkt neutralitetspolitik, en svensk linje. Sverige har hoppat från den ena tuvan till den andra.” Yttranden av denna typ lästes under kriget endast i Handelstidningen och Trots Allt, och än i dag framstår det ingalunda som någon truism. Sagan om ”den svenska linjen” lever troligen kvar lika envist som kejsarens nya kläder. — Förf, har ramat in sina neutralitetsdebatter i tablåer från Stockholms corps diplomatique, som innehåller flera pikanta inslag. Tablåerna är talangfullt utförda men löst sammanhållna. ÅKE TiIULSTRUP FÖR BOKSAMLAREN William Barkell: Om Bokvård. Sällskapet Bokvännerna 1952. 6: —. William Barkell tillhör inte bara våra främsta moderna bokbindare, han har också på senare år meddelat sina kunskaper åt andra, i läroböcker för yrkesmän och i mera populära framställningar. Till den senare kategorin hör den nu utgivna lilla skriften, som emellertid också innehåller åtskilliga praktiska råd. Barkell vänder sig främst till boksamlare, som önskar få sina dyrgripar inbundna och diskuterar personligt och frispråkigt de olika principer som kan följas vid nybindningar. Han fäster med rätta mycket stor vikt vid att boken får ett band som harmonierar med innehållet — olika författare ger olika intryck som kan omsättas i bandfärger, vilka sedan får jämföras med beställarens uppfattning. Barkell ifrågasätter t. o. m. om inte en författare som skrivit böcker av olika slag kan göra anspråk på band av olika färg — i den långa sviten av Sigfrid Siwertz’ verk ger t. ex. ”Lata latituder” och ”Mälarpirater” mycket olika associationer. Här torde dock de flesta 715