BOKRECENSIONER hör Fosterlandet, tillhör Historien. Vad spelar det för roll att hon snyftar: ”Hur är det möjligt? Han var ju bara en stackars pojke!” Modern är den gestalt man fängslas mest av i Vittorinis roman. Hon är monumental, plastisk på ett nästan påträngande sätt och samtidigt psykologiskt utomordentligt fint genomlyst. Hon är storväxt och ljus, går i mannens grova banvaktarskor. Hon har knotiga manliga händer, ”som är hårda om natten”. Hon är fruktansvärt saklig i ord och åthävor. Det enda som kan förvirra henne är när Sil-vestro frågar om sin far. Hon ger besked, förstrött, föraktfullt till en början. Så flammar hon upp och börjar berätta, med flickaktig iver. Och Silvestro märker att det inte är mannen hon talar om, utan sin far, hans morfar alltså. Också i sin fadersfixering — en av rötterna till mannens och sonens oro — är hon monumental. Hans Levander BRÄNNAS VID DETTA LJUS Julien Gracq: Vid Syrterns stränder. Översättning av C. G. Bjurström. Wahlström & Widstrand 1952. 14:50. ”Det jag ville bar inte något namn på något språk. Vara närmare. Inte vara avskild ifrån. Brännas vid detta ljus. Vidröra.” Så säger ynglingen Aldo i Julien Gracqs tredje roman, ”Vid Syrterns stränder”, när han över havet nått fram till Farghestans vulkan, symbolen för hans hemliga och stora lockelse. För honom är inte närheten beroende av mänskliga relationer, ödesbestämmelsen tycks vara en ensak för de krafter som driver honom framåt. För Julien Gracq måste orden i första hand illustrera den surrealistiska utopin, förvissningen om att det finns ett andligt plan, där alla motsatser, som liv och död, verklighet och dröm, är upphävda eller verkningslösa och den fulla livsupplevelsen är möjlig. För läsaren kan orden slutligen tjänstgöra som en välbehövlig ledfyr i ett kompakt och ständigt undanglidande dunkel. Genom detta dunkel kan de också ge en antydan om Gracqs dilemma som konstnär. ”Vid Syrterns stränder” är inte oväntat en roman som inbjuder till djupsinniga kommentarer främst genom sitt aldrig fullt genomskådade dunkel. Om jag här följer närhets- motivet så är det inte för att göra dunklet genomskinligt utan för att belysa en sida av det. Den surrealistiska metoden går här i första hand ut på att förbereda och bebåda ”den öververkliga syntesen” i en bärande när-hetsupplevelse, som i romanen närmast kan gälla som en avbild av den stora utopin. Den spelar i samma syfte i ett dunkel av overklig verklighet, som både är dröm och vaka, förflutet och närvarande, i en imaginär välfärdsstat som sakta och slumrande går sin undergång till mötes. Såvitt jag förstår har Gracq främst betraktat sitt motiv som en mångsidig och fruktbar symbol för sin surrealistiska tankegång. Fiendestaten Farghestan betecknar sålunda i motsats till välfärdssamhället Orsenna den andliga verkligheten i romanens problematik. Alla drömmar, all lockelse och fruktan riktas konsekvent mot denna samlande symbol. För huvudpersonen Aldo är Farghestan den stora möjligheten ut ur försteningen, en dröm om närhet och befrielse. Och för det slumrande folket i Orsenna är det den enda kvarvarande förhoppningen om en förändring till det bättre. När så fienden slutligen invaderar kusten betraktas händelsen yrvaket som ett förverkligande av en hemlig dröm. Bilden talar på denna punkt om en allmänmänsklig strävan: frihet från en nedbrytande förankring, möjlighet till en gränslös kontakt. Med den syftningen har också bilden lämnat sitt yttre sammanhang mellan fientliga stater och verkar allmängiltigt. Om man däremot begränsar frågeställningen till krig eller fred mellan Orsenna och Farghestan blir berättelsens innebörd mer tvivelaktig. Skall en idyll föredra ett krig framför en vidgad isolering? Är en förbindelse utåt värd ett offrande av människoliv? Boken kan svara att det inte gäller ett val utan en nödvändighet. Den kan säga att dess problemställning är förankrad vid speciella förutsättningar och inte kan isoleras från dem. Det viktiga är att romanen kan tillerkännas en avgörande aktuell tendens först när den berövats sina djupare dimensioner. Samtidigt är det betecknande att Gracqs bild av staten, som föranlett kritikens aktuella parallell, även i sina yttre drag mera har karaktär av overklig dröm än av realitet. Or-sennas statliga protokoll är lika kusligt svävande som Kafkas, även den trivialaste notis tycks omärkligt öppna sig mot aning och dröm. Konsekvensen i denna utformning gör 714