DEN NYA CHAPLIN av GEORG SVENSSON Chaplins nya film ”Limelight”, som nyligen haft sin världspremiär i London, skiljer sig i många avseenden radikalt från vad han tidigare gjort, samtidigt som den i allt väsentligt känns igen som en äkta Chaplin. Man skulle en smula paradoxalt kunna säga att den är annorlunda framför allt genom att Chaplin där så ohöljt är sig själv. Dess huvudperson är inte Charlie som utan nämnvärda ommaskeringar var med ända från starten till och med ”Moderna tider” och som åtminstone som ena hälften av en dubbelroll förekom även i ”Diktatorn”, inte heller en till dandy, vivör och massmördare förklädd Charlie som i ”Monsieur Verdoux” utan rätt och slätt den herre som är mantalsskriven under namnet Charles Chaplin. Nu förnekade visserligen Chaplin i en radiointervju som han gav efter premiären att filmen skulle vara självbiografisk i annan måtto än att den liksom hans övriga verk uttrycker något av sin upphovsmans personlighet och att den är framsprungen ur ett slags hemlängtan till det London där han växte upp (handlingen är förlagd till London vid början av första världskriget). Men ett faktum är att Chaplin här både som diktare-förkunnare och som aktör framträder mera osminkat och entydigt än någonsin förr. Denna känsla att komma honom nära, att lyssna till hans vardagsröst, se honom röra sig utan clownerier så att säga i enrum, betrakta hans utomordentligt känsliga, med åren alltmera distingerade ansikte i stunder av avspänd omedvetenhet eller förställningsfri affekt är den stora och unika behållningen av filmen. Vare sig han avsett det eller inte har ”Limelight” blivit ett slags dokumentärfilm om Charles Chaplin, en bekännelse som alltid måste komma att ge den en central plats i hans verk. Chaplin skapar sina filmer med utomordentlig grundlighet. Enbart manuskriptet till ”Limelight” tog honom ett och ett halvt år att fullborda, varunder det svällde till 730 sidor för att sedan skäras ner till 130. Av denna möda bär själva berättelsen inga spår, den är enkel som en saga för små och stora barn, blandad av tårar och löjen som den banalaste följetong. Eftersom de rörande momenten överväger har filmen inte gått fri från anklagelser för sentimentalitet från dem som alltid finner det en smula skamligt och misstänkt att bli gripna av det som är rörande och vackert på samma gång. Man kan förmoda att de som med speciell förtjusning accepterade ”Monsieur Verdoux” skall finna ”Limelight” en aning vattblandad medan hela den stora publik som tyckte att ”Monsieur Verdoux” var för magstark att svälja ner skall älska ”Limelight”. Personligen vill jag inte sätta den ena före den andra — de är bägge mästerverk och visar genom sin olikhet blott geniets spännvidd. De stora sagoförtäljarna, dit Chaplin hör lika väl som H. C. Andersen, har aldrig varit rädda för att vara ”sentimentala”. Man skulle med en av de romantiska klichéer som Chaplin inte drar sig för att då och då använda kunna säga att ”Limelight” är en historia om skepp som mötas i natten, om två varelser som en gång varit i strålkastarljuset men som nu irrar omkring i mörkret, bägge klart medvetna om sin obönhörliga undergång. Han en varietéscenens för-detting, en gammal vaudevilleartist som förlorat greppet om publiken och som nu hankar sig fram på allmosor och tar sig ett rus så ofta han kommer åt. Hon en ung ballerina, vars fruktan för karriären slagit över i hysterisk förlamning och drivit henne till självmordsförsök. Hur han räddar henne först från döden och sedan åter till estraden där hon naturligtvis slutligen gör en bejublad comeback är den föga originella historien. Den ger Chaplin tillfälle att i ord och handling utveckla sitt gamla tema om hur världens ondska och oginhet kan övervinnas genom mod och sammanhållning mellan de svaga och undanskuffade, den är en lekmannapredikan 717