GEORG SVENSSON om livets oförstörbara glädjeämnen, om tro som kan försätta berg och godhet som ingenting kräver för egen räkning men belönas genom den lycka den skänker andra. Alltsammans lätt beslöjat av åldrandets vemod genom vilken ungdomens möjligheter och triumfer då och då skimrar fram i ett drömlikt sken. Detta kan låta förfärligt hjärteknipande men räddas från att slå över i det pinsamt patetiska genom att Chaplin hela tiden är så uppenbart äkta i sina känslor och samtidigt lägger dem i dagen med något som endast kan betecknas som utsökt takt. Han är alltid färdig med den ironiska grimasen och det fullständigt oväntade krumsprånget när situationen hotar att bli nästan outhärdligt ljuvlig eller gripande. Denna taktfullhet som ger filmen värdighet även i dess mest farsartade ögonblick präglar inte minst förhållandet mellan flickan och den gamle Calvero. Hon är övertygad om att hon älskar sin räddare och vill att han skall gifta sig med henne. Men han som verkligen älskar henne vidgår det aldrig ens för sig själv därför att han inser att hon förväxlat kärlek med tacksamhet och beundran. Det kan vara ganska lärorikt att jämföra ”Limelight” med ett verk av ett annat men ojämnare naturgeni, Heming-ways ”Över floden in bland träden”. De handlar egentligen om samma sak, åldrandets tragik, misslyckandets bitterhet och en mans sista stora förälskelse. Hemingways överste tar sig själv på blodigt allvar och gör sig löjlig, Chaplins clown inser sin löjlighet och behåller sin värdighet. ”Limelight” är i grunden en allvarlig film men må ingen få den föreställningen att den därför inte är komisk. Dess huvudperson är den gamle komikern Calvero, för vilken den humoristiska gesten eller sketchen, det non-sensicala infallet blivit en andra natur. Vi kan aldrig vara säkra på honom; han må vara än så till döden förstämd och ögonblicket hur litet passande som helst, ser hans professionella öga en spelöppning så improviserar han ett litet nummer med explosionsartad effekt. Upptakten när han finner flickan medvetslös i ett rum med öppna gaskranar, hans jakt efter läkare och hans parlamenterande med den klassiska boardinghousemadamen är sålunda på en gång oerhört patetisk, spännande och vilt komisk därför att den från puben just komne Calvero hela tiden är redlöst berusad. I en annan scen ligger han på knä bakom några kulisser och ber till Gud för sin skyddsling vid hennes rentré på dansgolvet och anträffas i denna underliga position av en scenarbetare varvid han omedelbart börjar krypa omkring för att låtsas att han tappat en byxknapp. Blänker alltså de komiska infallen till genom hela filmen så bjuder den dessutom på några estradnummer, där den store Calvero får utveckla hela sitt kunnande och dessa nummer hör obestridligen till Chaplins största virtuosakter genom tiderna. I ett av dem är han den store djur-tämj aren som med fruktansvärd cirkusaplomb framför en loppcirkus i frihet, varvid klimaxen består i att den särskilt svårtämjda Phyllis råkar förirra sig ner i hans ridbyxor. I detta liksom i ett följande nummer får man f. ö. uppleva Chaplin som sångare. Filmens absoluta höjdpunkt är emellertid den avslutande stora musiksketchen i vilken Chaplin associerat sig med en annan av stumfilmens klassiska humorister, Buster Keaton. I denna parodi på ett konsertframträdande där Chaplin är violinist och Keaton ackompanjatör har Chaplins genom ett helt liv magasinerade skräck för publiken — ”detta huvudlösa monstrum som man aldrig kan veta i vilken riktning det skall röra sig” — diktat en mardröm om det monumentala fiaskot: notbladen, som inte vill ligga kvar på notstället, fiolen som vägrar att låta sig stämma, strängarna som brister först på fiolen och sedan i flygelns innanmäte, benen som plötsligt börjar krympa och försvinna upp i byxbenen, ackom-panj atören som råkar sätta foten genom fiolen, därefter den ursinniga inventeringen av flygeln som till slut bara är en tom låda med alla strängarna liggande som ett trådnystan på golvet och så — miraklet — fram med en ny fiol varefter konserten kan bryta lös (även ur den tomma flygeln) i en formlig extas som inte avbryts ens av att Chaplin i ett av sina zigenarprimasskutt råkar hamna i orkesterdiket och fastna i bastrumman. I allt sitt vanvettiga groteskeri är denna sketch ingen dålig allegori över konstnärskapets elände och triumf och den får i Calveros fall en särskild relevans eftersom det är hans sista framträdande. Han är själv ett brustet instrument och i den följande avslutande scenen (som på ett sinnrikt sätt korresponderar med en tidigare i filmen inlagd balett) bärs han bort sedan han från kulissen sett hur den unga dansösen svävat in till en jublande publik. 718