KOMMENTARER OCH NOTISER Sven Hedin som författare Förra månaden såg flera stora europeiska författare gå bort. Benedetto Croce, Paul Eluard och Charles Maurras ägnas korta minnesartiklar längre fram i numret. Men även Sverige miste en av sina mest kända och lästa skribenter när Sven Hedin avled den 26 november, åttiosju år gammal. Hans karriär liknade ingen annan svensks. Nära en fjärdedel av sitt långa liv tillbragte han i Asiens inre; han beskrev sina upplevelser i mer än femtio böcker, översatta till många språk; han grep in i Sveriges politik på ett sätt som många funnit ytterligt omdömeslöst, andra kallat prisvärd patriotism; han röjde i många böcker stor svaghet för ryssar och Ryssland, men förenades ändå med Tyskland i ett slags ödesgemenskap, som så småningom kostade honom det mesta av hans personliga anseende; han var den siste i landet som blev adelsman genom egen förtjänst och han satte med stor självmedvetenhet jordklotet i sitt vapen. Allt detta är välbekant och har på sista tiden sagts om igen. Därvid har man också förmodat att Sven Hedins förtjänster på det egna fackområdet så småningom skulle skyla över hans missgrepp på andra fält. Det låter sannolikt — mer kan man inte säga om den saken. Här skulle vi i stället ett ögonblick vilja stanna inför Sven Hedin som författare. Hans väldiga produktion sträcker sig 65 år bakåt i tiden, från den just utkomna ”Mina hundar i Asien” till ”Genom Persien” av år 1887. Mellan dessa verk, mellan den modernt och enkelt utstyrda djurboken och den knubbiga debutvolymen i det trevliga, ornerade röda klotbandet, ligger en lång rad arbeten av de mest olika slag, som emellertid i dag nästan alla är utgångna ur bokhandeln och förmodligen ganska litet lästa. Många av dem mår säkert också bäst av att få ligga i fred, men det finns dock åtskilliga som kan räknas till vår levande litteratur. Högst nådde säkert Sven Hedin som reseskildrare i de mer populära berättelser om sina färder som han utgav jämsides med de stora vetenskapliga berättelserna och i de bearbetningar han i några fall gjorde för ungdom. Vad man där framför allt fäster sig vid är hans utomordentliga förmåga att berätta. Visserligen kan det sägas att hans upplevelser i sig var så intressanta att de måste fånga uppmärksamheten, men detta räcker säkert inte. Förmågan att se skarpt och återge det sedda med samma skärpa är nog oundgängligen nödvändiga för en skrivande resenär och utan att därutöver ha sinne för rytm och komposition kan knappast någon skriva en hygglig reseskildring, han må så ha varit vid jordens medelpunkt. Sven Hedin hade bägge gåvorna. Han hade som regel ingen särdeles personlig eller omsorgsfull stil, den är rätt anonym och kan någon gång också slira ner i det platta. Men den beskrivande prosan rör sig framåt i en rask och livlig takt, författaren vet precis vad han vill säga och om han ibland hejdar sig för att göra en humoristisk eller (oftare) lite sentimental reflexion, blir det bara för ett ögonblick, innan tempot sätts upp igen. Och hans prosa har verkligen förmågan att utan alla åthävor beskriva. En del glansnummer, t.ex. dödsritten genom Takla-Makan, har helt nyligen blivit framdragna på andra håll, men man ser talangen redan i hans första bok, ”Genom Persien”, där resenären var 20 år: Vägen är jämn som ett golv och utan det ringaste spår till växtlighet. Man möter en och annan kara 731