KOMMENTARER OCH NOTISER van, och att vägen är ganska livligt trafikerad, kan man sluta sig till av de många ruttnande kadaver av mulor, kameler och hästar, som ligga utmed densamma, ofta omgivna av en skara hungriga schakaler eller hyenor, som vid karavanens annalkande fly i vilda språng utåt öknen, eller en flock gamar, som lugnt och högtidligt kretsa över sitt byte medan karavanen passerar. Då hästarna och mulåsnorna fingo sikte på dylika stupade offer eller vitnade ben-rangel, gjorde de långa lovar omkring dem, på samma gång som de med spända öron och skygg blick betraktade dem. Det var som om de visste, att detta var det mål, mot vilket de vandrade och den lön, som väntade dem, då de ej längre orkade att bära de tunga bördorna för sina hjärtlösa herrar. De kurdistanska bergen synas som en ljusblå, låg rand i fjärran och över dem steg solen upp kl. halv 5, belysande denna ödsliga, tysta tavla, som dock har en sådan tjuskraft på den västerländske resanden. Berättarprosan flödar hos Sven Hedin fritt och otvunget, med en ton av stor naturlighet. Den uppehåller sig nästan alltid vid yttre ting. Har man läst några av det halvdussin stora reseböcker, som utgör Sven Hedins främsta verk, vet man åtskilligt om hur han utåt reagerar både i farofyllda situationer och i angenäma, när en sårad jaktjur anfaller, när stormen överraskar honom på en fjällsjö eller när en smutsig tibetansk ämbetsman långt inne i ödemarken lämnar honom post från Europa. Men man vet mycket litet om hans verkliga tankar och känslor, utöver de mest uppenbara. Den som vill veta något väsentligt om människan Hedin får enstaka pusselbitar att strö ut i ett glest, ofullständigt mönster. Det inåt blickande, som nu blivit ett viktigt drag hos många skrivande resenärer, saknas alldeles hos den lite naiva berättarpersonlighet som träder fram i böckerna. Han kan ibland uttrycka sin glädje över att vara långt från civilisationen, men bakom detta döljer sig snarast en förtjusning över det friska, strapatsrika reselivet. För lamaismen och de andra former av buddhis-tisk mystik som han mötte tycks Sven Hedin ha saknat djupare förståelse. I sina böcker skildrar han dem med tolerans och samma allmänna sympati som han ägnar de flesta av de infödda folkens seder, men någon inre kontakt märker man aldrig. Distansen var säkert också stor mellan munkarna som avsvurit tingen och hans egen starka vilja, som så helt var inriktad på handling i den yttre världen. För den som ägnat livet i ett buddhis-tiskt kloster ens en svagt förälskad tanke, kommer nog t.ex. den nyktra andra meningen i detta stycke som en våldsam kalldusch: "Av alla kloster jag sett i Tibet — skulle jag av ödet tvingas att framleva mitt liv i ett av dem, skulle jag utan tvekan välja Gossul-gumpa. Då skulle jag på fasta märken iakttaga sjöytans oscillationer och temperaturkurvans gång över året.” I fråga om alla mer personliga angelägenheter är den annars så ledige och talföre författaren Hedin med ens så anglosaxiskt förtegen. Man får inte veta mycket om de krafter som gång på gång drev honom in i Asiens hemlighetsfulla inre, som kom honom att tillbringa nitton år i brännheta saltöknar och på snöpiskade högfjäll. Ärelystnad och äventyrslystnad är givna drivkrafter, men vid sidan av dessa anar man någon gång också den mystiska lockelsen hos själva världsdelens väsen, som spåras hos många andra stora reseskildrare — hos oss senast hos Artur Lund kvist. Den som vid unga år läst Hedins ”Äventyr i Asien” med ögonen nitade vid varje ord glömmer väl aldrig raderna om kamelklockorna, som likt en underton klingat i författarens liv, var han befann sig, och alltid kallat honom tillbaka. I detta stycke, som tyvärr blir för långt att citera här, får Hedins okonstlade vardagsprosa en ren poetisk lys-kraft, som utan vidare kunde ge avsnittet hemortsrätt i en antologi över svensk stil. Även i andra sammanhang kan hans berättande lyfta sig till egenart och pregnans, som i de magnifika, självmedvetna orden från ”Transhimalaya” när han döpt den väldiga bergskedja han för första gången utforskat och kartlagt: 732