KOMMENTARER OCH NOTISER Så gå då ut i världen, du klingande och sonora namn på ett av jordens väldigaste bergssystem och finn din väg till de geografiska läroböckerna och påminn barnen i skolorna om de snökrönta topparna på Världens tak, bland vilka monsounstormarna alltsedan begynnelsen sjungit sina bullrande sånger. Så länge jag lever skola mina stoltaste minnen, liksom kungsörnen, ha sina bon bland Transhimalayas ödsliga och kala klippor. Visst finns det oscariansk retorik i dessa ord — liksom i de besläktade tonfallen hos ”Gösta Berlings saga”, som utkommit några år tidigare — men liksom Selma Lagerlöfs bästa stycken i den boken, så lever också detta. Inte bara därför att det fäster i minnet en stor bedrift eller därför att de två meningarna till rytmen är underbart välgjorda, utan därför att den väldiga upplevelse som låg bakom dem här läggs fram med en självklar säkerhet, som ger dem liv och innehåll även i en tid när de flesta stora ord skramlar tomma. Valet av Nobelpristagare satte inte i gång några större debatter i år, åtminstone inte i förväg. Efter all uppmärksamhet som förra året ägnades den svenske pristagaren ville årets diskussion liksom aldrig ta fart och först ganska långt in på hösten började man skymta mer bestämda tips och förhandsrykten. I denna, naturligtvis högst inofficiella, tippning låg Frangois Mauriac städse i främsta rummet och det vållade därför knappast någon större överraskning när han till sist också blev utvald. Något livligare har debatten blivit efter valet. På många håll har det hälsats med tillfredsställelse, men några protester har också hörts av. Dessa skulle säkert inte ha varit så kraftiga om man inte uppfattat utdelningen som ökad medvind åt den trosriktning som Mauriac företräder och som utgör grundvalen för den människoskildring han ger i sina romaner. Katolicismen har ju på sista tiden, för första gången på åtskilliga hundra år, vunnit en del terräng i Sverige, säkert inte så stor om man räknar efter själarnas antal, men mycket märkbar därför att flera av konvertiterna funnits bland författare, kritiker, film- och teaterfolk, människor som uppmärksammas och som har möjligheter att plädera för sin åsikt. På sista tiden har också motståndet hårdnat och en ganska våldsam debatt har rasat, framför allt i anknytning till Eliots ”Cocktailpartyt” och Graham Greenes ”1 sista rummet”, men den häftiga kritiken tycks inte ha skadat styckenas publikframgångar mer än t.ex. ett angrepp för osedlighet skulle ha gjort. Mauriac-intresset har naturligtvis dragit fördel av detta ökade intresse för katolska läror. Som framgår av bibliografin i detta nummer började mot slutet av fyrtiotalet en rad av hans äldre böcker att läggas till dem som förut fanns på svenska och artiklarna om hans författarskap har blivit allt flera. Det är emellertid att märka att åtskilliga av dessa skrivits från en icke-katolsk ståndpunkt och förenat reservationer visavi det katolska elementet med uppskattning av Mauriac som konstnär och som människoskildrare. I många fall är det ju möjligt att ha stort utbyte av en bok även om man inte delar dess grundsyn. Mauriac är en så betydande författare att de flesta av hans romaner utan vidare kan läsas av vem som helst som uppskattar god litteratur, oavsett i vilken mån man sedan delar hans pessimistiska tro — vilken för katoliker, som Gunnel Vallquist visar, i grunden inte är så mörkfärgad som den förefaller oss andra. Alla åsikter bör ha lov att komma till tals i ett demokratiskt samhälle, men om debatten mellan katolicismen och dess motståndare skulle komma att hårdna, vilket den ser ut att göra, kan det behöva framhållas att Mauriacs Nobelpris kan försvaras ur rent konstnärlig synpunkt — likaväl som ett pris till kommunisten Laxness skulle kunna försvaras — och att detta för många måste te sig som avgörande. 733