GUNNAR EKELÖF TRE DIKTER Landskap I Jag går in i mitt underbara landskap: Ingenting Ingen finns där eller allt jag vill men alltid förändrat, förbytt till ting, men utan tingets orörlighet och ändå utan rörelse: det är förvandling: frivilligt kristalliserande form och färg. Träden har blå eller röda grenar och hängande frukter som ögon med kärna och skal. Alla ser de dig fast det är skymning i skogen. En bäck som stillastående flyter bara för det tänkande strandgräset kommer aldrig vidare, men flyter ändå. Här är nötta rötter och hala gyllene barr. Du sömnglider stigen fram och plötsligt står du vid havet som öppnar sig töcknigt och grått: en bukt av färglös sand som försvinner, en rand av brun tång . . . Och dessa tomma snäckskal som binder dig vid livet — du lever dock: därute pulserar slag av dyning mot osynliga öar eller mot revet, eller mot revbenen. Solen bryter röd genom dimman, men bara ett ögonblick: den bleknar till gult, till vitt, till ljust och diffust. Den skiljer sig inte från himlen. Går solen upp eller ned? Är det solnedgång eller soluppgång? Vila dig här på strand! Här finns varken väster eller öster. Här finns inte en farkost och inte en väg men det står dig också fritt att tillbringa en natt i folkrika byar utan invånare eller på slätten, eller i skogen, eller uppe bland bergen. 735