GUNNAR EKELÖF II I Helskogen är skymning och varken vinter eller sommar. Där är ingen årstid. Doften av skvattram hänger tung och lika tung hänger myggornas dans högt uppe som vind i en slöja vinande i mellanrummet mellan granarna Ett stycke längre fram ligger på stigen ett avgnagt rådjursskelett: tre skånkar borta, bortburna, skallen grinande, underkäken borta — ändå så skyggt, in i döden borlflytt som vind hit, dit, hit, säger gulsparven, dit inga vindar når — Och räven är också längesedan död. Här är bergen ihåliga. Här i skogen finns ett väldigt eko, men det är också allt. En Ekelundsstämning Hvilka spökdagrar hafva icke fladdrat hän — över detta tyska Sverige! Jag minns översåtens ansikte som jag slog i blindo, fylld av en våg som sköljde ty han skymde klippan för mig, skymde någonting jag såg och ännu alltjämt ser. — Men jag har märkt den svenska starren i mina ögon av översåtars feta ansikten. För mig finns numera övervintrande fåglar, sparkstötten, och isarna* och mitt förvärvade knyte och främlingen med det hatälskade ansiktet: Nemo-Apollon Kristus-Judas och den slemmige Fröding, sittande som en kritisk padda vid Levertins fötter. Frigör mig från dessa befläckelser: vad jag ändå såg var alltid en bildstod av ljus i det outhärdliga! 736