FILMKRÖNIKA konstnär och i stolt ilska över hans vingliga egocentricitet föder sitt barn själv. Men efteråt upptäcker hon att hon älskar honom ändå, med alla fel och vingligheter, och de återförenas med färre illusioner. Förlossningssce-nerna är väl inte insatta enbart i den heliga sanningens intresse, men det måste erkännas att de bättre än några andra skildringar hittills förmedlar den väsentliga kvinnliga upplevelsen under en förlossning, av total inre och yttre ensamhet. Till sist kommer Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand och spelar en scen briljant salongskomedi i en trasig hiss, där direktörsparet återfinner varandra. Den insmickrande raljansen upplöses dock i en blekare stämning nästa morgon när rutinens tyglar obevekligt läggs på igen. Det fullkomliga finns alltså inte, menar filmen, men det finns en hel del annat, barn och vardag och uppgiften att hålla ihop tillvaron för sig själv och andra. Det finns också ett ungt par som inte vill finna sig i sådana kompromisser utan rymmer sin väg ut i sommarnatten, lovande varandra att ingenting mellan dem någonsin skall få bli halvt och skamfilat. Hur det går för dem vet man inte. De är fria att göra sin egen lycka eller olycka, sin egen, kompromiss och sin egen moral. Och detta är det väsentligaste i den ganska begränsade filmen och det som har känts befriande och stimulerande — att den skildrar kvinnors problem i kärlek och äktenskap inifrån dem själva och utan någon som helst värdering med anknytning till Gud, moral eller samhälle. Resultatet har, som framgår av ovanstående, inte blivit så gudlöst, omoraliskt och samhällsvådligt som ansvarskännande kretsar kanske kunde befara. Den friare inställning till sexualliv och äktenskap som ser problemen ur mänsklig synpunkt har först med den yngsta generationen, Ingmar Bergman, Hasse Ekman och Hampe Faustman, trängt igenom på film. Trettiotalets avklädda sexualscener betecknade egentligen inte alls någon sexuell frihet, de var rent viktorianska i sin lek med centimeter naket. Och dessa passionsblomster var även när de var nakna till midjan bundna till konventionella miljöer och konventionell moral. Dessa kvinnors nakenhet var inte naturlighet eller hängivelse, den var deras enda manifestation av frigjordhet. Först med Kvinna utan ansikte, Törst, Banketten, Ombyte av tåg, Flicka med hya cinter, Det regnar på vår kärlek kom den svårare friheten också med kläderna på. Kvinnorna blev självständiga varelser med egna problem, som sågs från deras egen synpunkt. En jämförelse mellan ”Kvinnors väntan” och den kvinnopsykologi som dominerar filmmarknaden för tillfället låter också Ingmar Bergman framstå i en mognad glans som man kanske inte skulle ha väntat för några år sedan. Han vägrar bland annat att delta i den häftigt blossande diskussionen kring det problem som med sällsam melodramatik ställs på sin spets i den franska ”Den gåtfulla kvinnan”: är kvinnan egentligen oskuld eller sköka, förförd eller förförerska? I denna film gäller problemet en död kvinna och den man som är anklagad för att ha mördat henne sitter under hela rättegången hopsjunken orörlig. Man tror att han har blivit så uttråkad att han fallit i sömn, men det visar sig att han har dött ”av kärlek”. Frågan blir obesvarad, gåtan kvarstår. Problemet oskuld-sköka, eller i amerikansk version ”the good-bad girl” blir aldrig löst i den filmrepertoar som enbart ser kvinnan utifrån, som manlig önskedröm eller skräckfantasi. Hon kan vara glädjeflickan med en sådan varm moderskärlek till sin lille son att han får sitta utanför i rännstenen och läsa bibeln medan partierna pågår på det sjabbiga hotellet. Hon är nattklubbsflickan som i själva verket, åtminstone inför inflytelserika organisationer av typen ”Daughters of the American Revolution”, är en oskuld med anmärkningsvärt väl utvecklad figur. Hon kan vara Riddar Blåskäggs åttonde hustru, den lilla oskulden som överlistar honom med sitt raffinemang och hon kan vara gangsterbruden som i renhjärtad hängivelse åt bandets ledare skjuter ett halvt dussin av hans fiender i magen. Ja, vad är kvinnan egentligen, oskuld eller sköka? Vad är kärleken, himmelskt upphöjd eller vidrigt rå? Problemet har länge nog varit brännande och aktuellt också för Ingmar Bergman, som nu till glädje för alla parter har övergått till en något mera fruktbar linje i sina skildringar av kvinnor i kärlek och äktenskap. Som motvikt till andra grymmare och mera melodramatiska konsekvenser av kärlekens eviga förgänglighet kommer han med den stillsamma trösten att även det ofullkomliga är uthärdligt, ja kan ha ett visst behag. 797