FILMKRÖNIKA rens text. Rimligen har ju Michael sagt sig detsamma själv många gånger. Inte heller finns det i texten minsta stöd för tappandet av hakan i ridåfallet. ”Tecknet” med sängkläderna kunde gott fått göra intryck på publiken, eller den del därav som var sinnad, utan understrykan. Om dess eventuella återverkan hos Michael hade regin inte behövt yttra sig entydigare än författaren. Men bortsett från den lilla strävan att vara konungskare än konungen måste Olof Molanders regi få högt betyg; framför allt beundrade man Tora Teje som Helen och Olof Widgren som den lame prästen (fast det är rätt uttjatat med folk i rullstol på scen nu mera). Doris Svedlunds lilla Rose var rörande i sin kärlek och sin övergivenhet, fast man inte ännu alltid har intrycket att hon är så äkta på scen, som hon kan vara i de bästa stunderna. Pjäsen spelas nu närmast i Göteborg och Oslo, sedan Greene genomfört en del retuscher med anledning av stockholmsintrycket. Därpå blir det väl ny översyn innan London. Detta är rätta sättet att slipa av till en fullträff, och fast det förstås är rätt påfrestande för författaren, borde det nog också tillämpas av de våra, t.ex. Dagerman. Det är ej osannolikt att ”The Living Room” kan vinna åtskilligt redan på ganska små förändringar. FILMKRONIKA av INGRID ARVIDSSON Ingmar Bergmans nya film ”Kvinnors väntan” har inte minst av kvinnorna mottagits med en värme, som är nästan intressantare än filmen själv. Konstnärligt kan filmen knappast betraktas som något annat än en behaglig bagatell, utmärkt spelad, utsökt fotograferad, men utan någon genomträngande kraft eller djärvhet. Något revolutionerande budskap förefaller inte heller att rymmas i de milt humoristiska episoderna ur några inte helt lyckliga äktenskap. Men det är tendensen i skildringen av dessa kvinnor som har verkat värmande på publiken, den fördomsfria och känsliga inlevelsen i kvinnliga problem som oftast behandlas från helt andra utgångspunkter. Orsakerna till filmens framgång ligger delvis utanför filmen själv, kanske i någon mån i andra filmers vanliga syn på kvinnor, kärlek och äktenskap. Utan att vara någon verkligt mogen film har ”Kvinnors väntan” onekligen bättre balans och mera nyanser i psykologin än någon av Ingmar Bergmans tidigare filmer, mindre djävlighet och mera mänsklighet. Ingmar Bergman har knappast växt ur sin pubertet, men han har växt i den. I ”Kvinnors väntan” finns ingen överkörd gunghäst, ingen galen präst, inga sjösjuka drömmar, inga dränkta barn, ingen symbolisk pudel, inga avskurna pulsådror, inga giriga häxor och inga skökor i blanka underkläder. I stället finns där fyra svägerskor i en skär-gårdsvilla som väntar på att deras män skall komma från stan och under tiden berättar för varandra om sina äktenskap. Vilken kvinnlig önskedröm — att verkligen få veta hur andra kvinnor har det med sina män! Kaffepannan står på spisen, stickorna klirrar, barnen sover och den första svägerskan börjar berätta. Det fina är nu att Ingmar Bergman inte omedelbart börjar underminera denna djävulskt lögnaktiga borgerliga idyll och låter svavlet osa från vars och ens personliga helvete. Han visar i stället med en vänligare livssyn att idyllen visserligen har djupa sprickor men att den håller ihop ändå, bygger sin trygghet just på medvetandet om sin ofullkomlighet. Den fullkomliga kärleken finns inte för någon av kvinnorna men det går riktigt bra både att leva och att vara gift ändå. Episoderna glider snabbt förbi, sammanhållna av kaffepratet. Först kommer den förkortade berättelsen om den otillfredsställda flickhustrun som bedrar sin man men upptäcker att mannen behöver henne och stannar hos honom. Livet är inte att få, utan det är att ge. Anita Björks intuition fyller ut den tvära övergången från flickskygghet till moderlighet och melodramatiken försonas av hennes fina inre förvandling. Sedan kommer Maj-Britt Nilsson och gestaltar med hela sin varma fräschör flickan som får barn i kärleksruset med sin 796