EFTERSKRIFT TILL EN SOVJETRESA nor minst”. Hör bara barbardens stridbara anslag och poetiska kalkyl: Har det hemul, som någon räknat ut och sagt, att femtitusen kronor minst har Operans Veranda utan prut mig kostat hittills — då står jag på vinst! Här har jag sett var gång jag kommit hit det skönsta slott barocken skänkt vår kust, sett vita måsar som med grace och flit uppsnappat löjan i dess kärlekslust! Vem fick för femtitusen vad jag lärt av ljus och skugga över denna ström? Polemiskt och aktuellt hållet är Arne Hägg-qvists kåseri om ”Klubb 44 och publiciteten” — det erinrar om att häftet utkom just i den fyrtiotalistiska knivkastningens mest strids-muntra tid, som man för resten även påminns om genom Carlsunds pikanta citat ur Sv. D.-kritikens bannbulla mot Mårten Edlund. Av diktare julen 1944 behandlades annars främst Nils Ferlin, som just hade utgivit ”Med många kulörta lyktor” och Frans G. Bengtsson, med anledning av att man nytryckt ”Tärningskast” och ”Legenden om Babel”. Dessa böcker re censerar Tage Nilsson, medan Stig Ahlgren i avsikt att anmäla Sainte-Beuves nyöversatta ”Kritiker och porträtt” huvudsakligen kann-stöper om eftervärldens syn på svenska kulturyttringar anno 1944, med verk som ”Pelle Svanslös”, ”Soldat med brutet gevär” osv. Den bibliofila utgivningsprincip som Carlsund tillämpade i fallet Bokvärlden inspirerade Ahlgren till följande skämtsamt arkeologiska fantasi, som på sitt sätt kanske var dj upt känd: --------Ett sånt där kopparskrin är också nr 1. av Carlsunds Bokvärlden. Städer kommer att byta plats och kulturer att varvas i lera och smärgel, men denna enastående bibliofila raritet lär genom sin redaktörs försorg i mikrofotograferat skick komma att borras ner i urberget på hans ägandes sportstugetomt och hålet täppas till med armerad betong. Den som skriver på dessa blad kan i sin egen tid vara en omdiskuterad eller ringaktad person, men om fem miljoner år blir han kanske (jämte numrets övriga medarbetare) det enda överlevande vittnesbördet om den s. k. västerländska civilisationen, den som forskarna efter detta dyrbara papyrusfynd kommer att kalla ”bokvärlden”, världen som i böcker skaffade sig ett alibi för de ideal den aldrig förmådde omsätta i verkligheten.------ Arne Häggqvist EFTERSKRIFT TILL EN SOVJETRESA av ARTUR LUNDKVIST Bengt Holmqvist har i BLM skrivit en intressant kritik av min bok ”Vallmor från Taschkent”. Det är också en av de få recensioner av boken som medger en principiell diskussion av en rad dithörande problem. Jag vill gärna använda mig av detta tillfälle för att något förtydliga min position. Holmqvist börjar med en jämförelse mellan min Indienbok för två år sen och min Sovjet-bok i höst. Jämförelsen är missvisande, därför att den inte tar hänsyn till vissa fakta, som jag nu ska nämna. Indienresan tog sju månader i anspråk, medan den anslagna restiden i Sovjet endast var två månader. Geografiskt är Sovjet flera gånger större än Indien och på många sätt svårare både att överblicka och att tränga in i. Min resa i Indien täckte de viktigaste områdena, men min många tusen kilometer längre resa i Sovjet förde mig huvudsakligen i beröring med de sydliga och sydöstra republikerna. Efter mina första två månader i Indien tyckte jag att allt ännu var ett motsägelsefullt kaos och jag skulle inte ha varit kapabel av den ringaste analys av landets förhållanden. Efter två månader i Sovjet var min insikt i dess speciella problem också relativt obetydlig, och jag har i min bok avstått från en kritisk bedömning och ett ställningstagande som jag inte ansett mig ha täckning för. Att boken om Sovjetresan under sådana omständigheter inte kunnat bli särskilt märklig har jag nog klart för mig. Varför har jag då skrivit den alls? Jag var inte bunden av något som helst åtagande, jag kunde skriva något eller låta bli. Men jag tyckte jag hade 799