EFTERSKRIFT TILL EN SOVJETRESA en del att tala om, hade en rad intryck som inte var alldeles vanliga, från ett land där inte många har rest under senare år. Jag tyckte jag skulle kunna göra en enkel, anspråkslös, gärna naiv bok, en så långt möjligt neutral reseskildring. Det inriktade jag mig på och det är också vad jag anser mig ha gjort. Att skriva en politisk bok om Sovjet har jag däremot aldrig velat. Den ofrivilliga politiska betydelse min reseskildring trots detta skulle komma att tillmätas anade j ag visserligen, men jag underskattade bristen på god vilja att uppfatta boken utanför det kalla krigets motsatsställningar. Det är givet att jag inte kunnat vara oberörd av spänningen mellan maktblocken, av hela den ömtåliga situationen. Jag kände att krafter drog i olika riktningar, att man gärna ville använda mig som tillhygge på ena eller andra hållet. Det hämmade mig och dämpade den subjektivism som annars skulle ha varit naturlig för mig. Jag höll mig därför till vad jag sett och hört (utan att göra något tillrättaläggande urval av det sedda och hörda) och avstod så gott som alldeles från egna kommentarer eller ställningstagande. Reaktioner och reservationer kan följaktligen mest utläsas ur tonfallen eller spåras mellan raderna. Att detta förhållningssätt lett till en viss tvetydighet, som jag ingalunda finner önskvärd, ska jag villigt medge. Men att (som Holmqvist gör) betrakta denna medvetna reaktionsbegränsning som ett ”nästan omoraliskt” förfarande, ett tyst nederlag och en uppvisning i verklighetsflykt förefaller mig oriktigt. Att man finner det slags bok jag valt att skriva vara utan större intresse, det har jag ingenting att invända emot. Men att man fordrar att jag skulle ha skrivit en helt annan sorts bok, det kan jag inte finna berättigat. Jag har inte ägnat mig åt verklighetsflykt, utan jag har valt att skriva om vissa delar av en verklighet och lämnat andra därhän, åt iakttagare som bättre kan bedöma dem. När jag beskriver landskap, natur, folkliv etc. är det inte som jag talar om något annat: det var faktiskt just dessa saker jag ville berätta om, i syfte att ge en självupplevd förnimmelse av hur det ser ut, hur tillvaron gestaltar sig (enligt sinnenas vittnesbörd hos betraktaren) och hur människor uppför sig på en rad platser i Sovjetunionen. Att jag särskilt valde att besöka republikerna i Centralasien var ur min synpunkt heller inte en undanflykt: jag var intresserad av att jäm föra förhållandena där med de förhållanden jag redan kände i andra, närgränsande länder. Det blev jag också i stånd att göra och det var långtifrån meningslöst. Att mitt referat av de usbekiska författarnas argumentering i slavarbetsfrågan skulle vara cyniskt och malplacerat kan jag inte förstå. Jag förde frågan på tal vid flera tillfällen, på olika platser, men just i Usbekien blev den mera utförligt diskuterad och därför har jag återgett detta samtal. Usbekien bör väl heller inte vara alldeles ovidkommande i sammanhanget: varför skulle inte de mycket omfattande kanalarbetena där kunna misstänkas för slavarbetsdrift? Skulle det inte också kunna vara av något lite intresse att ta del av dessa sovjetintellektuellas syn på slavarbetsfrågan? Mer kunde jag i varje fall inte göra åt saken, eftersom det varit orimligt att försöka få se något som enligt vederbörandes mening inte existerar. Jag vet alltså ingenting om Sovjets slavläger genom egen iakttagelse. Kräver man att jag ändå ska uttala mig om dem svarar jag: i den mån rapporterna från Sovjets fiender är riktiga i denna fråga är jag självklart emot slavarbetet. Men då vill jag komplettera det med ett instämmande i Sartres formulering: Jag är lika mycket emot de sovjetryska slav-arbetslägren som jag är emot det bruk man gör av dem på västsidan. Det är riktigt att jag fortfarande inte vet vad jag ska tro om Sovjet. Intrycken av sov-jetsystemet är mycket mer komplicerade och motsägelsefulla än man i allmänhet tycks föreställa sig. Jag hyser starka betänkligheter på många, kanske avgörande punkter. Men att i detta stora land enbart se något ont och djävulskt som måste bekämpas till varje pris, det kan jag inte. Sådana uppfattningar förefaller mig vara propagandistiska förenklingar som jag inte vill delta i. Det skulle inte vara förenligt med min moral (hur lite några än må anse den värd). Min hållning har säkerligen samband med min psykologiska konstruktion. För mig ter det sig inte lockande att spotta på en sten som så många inriktar sin salivavsöndring på, även om det skulle råka vara en ovanligt ful sten. Jag är inte benägen att låta de politiska konjunkturerna tvinga mig in i någon trane-dans. Mitt sätt att eftersträva frihet består i att motstå masspsykoserna på den plats där jag är verksam. Jag är och förblir i viss ut 800