IN MEMORIAM vågade inte tvinga honom att hålla sig bara till abstrakta materier när han skrev i sin tidskrift La Critica. Mussolini-episoden omramas av Croces två gästspel i regeringen; efter 1944 skulle han ha kunnat — men ville inte — bli livstidssenator eller kanske t.o.m. president. Han var Italiens stämma. Det märkligaste med honom var hans bredd, hans nästan fruktansvärda mångsidighet och vitalitet. I detta var han den sista — och inte den minsta — representanten för sekelslutets stora generation av europeiska lärde, dessa bjässar som tvingats acceptera det omöjliga i att kunna allt men inte kunde tänka sig någonting så absurt som en specialisering inom det humanistiska fältet. D.v.s., specialister var de förvisso, men de specialiserade sig på otroligt mycket. Croce var alltså filosof, historiker, litteratur-vetare; man kan tillägga lingvist, nationalekonom, statsvetare; och han kunde enormt mycket på alla dessa områden. Ä andra sidan var han minst av allt splittrad. De olika disciplinerna stod i ett meningsfullt förhållande till varandra och hade i grunden ett identiskt föremål. Ur en synpunkt var allt filosofi, ur en annan (som inte betydde någon motsats) var allt historia. Polyhistom Croce samordnade sitt vetande till en allmännelig scienza dello spirito, ett rörligt men ändå slutet system som kan räknas till det begynnande 1900-talets grandiosa andliga företag. En annan sak är att Croces filosofi var föråldrad redan när den planerades, att hans idéer om det rena begreppet, andens immanens i historien o.s.v. företrädde en metafysik som ingen spekulativ genialitet längre kunde blåsa nytt liv i. Det var i många fall de stora humanisternas tragedi: att de i opposition mot 1800-talspositivismen trodde sig kunna genomföra ett speciellt ”andevetenskapligt” eller ”historiskt” tänkande, och detta i samma ögonblick som logikens revolutionerande utveckling drev filosofin åt ett helt annat håll, gjorde den till forskningens växelkontor i stället för dess kungliga slott. Ingen ger ett bättre exempel än Croce, den store filosofen vars storhet av tekniska skäl blev lika ineffektiv som dinosauriernas. Man behöver inte nödvändigt dra fram hans ”Logica”; man kan också hänvisa till hans en gång så berömda ”Estetica”, som — trots sitt fadderskap till Vosslers Stillorschung och dess svenska filial — aldrig spred just annat än terminologisk förvirring. Men Croce var också praktiker, författare till en lång rad böcker och essäer i konkreta historiska och litterära ämnen. Inte minst litterära. Han har — inte överraskande — skrivit om det mesta av det bästa, och stickprov är tillräckliga för att man ska bli fängslad och imponerad. Utan tvivel var Croce dogmatiker, bunden av sina läror om ”uttrycket” och ”den lyriska åskådningen”, men han var en dogmatiker av samma typ som Brändes (fast innehållsligt motsatt): vidblickande, saftig, alltid lika entusiastisk för att pröva sina favoritgrepp. Också som historiker — t.ex. i boken om Europas 1800-tal — följde han gärna normer som han på ohållbara grunder trodde sig kunna bevisa. Men han visste vad han visste i sak, och han kunde berätta om sammanhang; och hans normer var sådana att bara fascis-tema och de påvlige hade anledning att känna bitterhet. Det som Croce kallade lagar är vi numera böjda för att kalla värderingar. Men han värderade bättre än han byggde teorier. Därmed är det sörjt för att eftervärlden ska se någonting mera än en död kolossalstaty i honom. Bengt Holmqvist Charles Maurras f. 1868, d. 16. 11. 1952 När Charles Maurras vid åttiofyra års ålder gick ur tiden, höll han ännu på att avtjäna det straff om livstids fängelse och nationell vanfrejd som hade ådömts honom 1945, väl att märka inte för hans åsiktsförkunnelse, hur mycket avbräck den än hade vållat Frankrikes sak, utan för angiveri och samförstånd med fienden. ”Detta är Dreyfus’ hämnd”, utropade han, då domen föll, och konsekvens kan man inte frånkänna den man som mer än någon annan skribent hade lyckats skada den franska demokratien. Han hade börjat sin bana som lyriker och litterär essayist och anslöt sig som sådan till den klassicism som utgjorde en av grenarna på symbolismens träd. Men Dreyfus-affären kastade honom ut i politiken, och i sin tidning ”L’Action Frangaise”, där han under en mansålder fortsatte att nedsvärta demokratien och republiken, utvecklade han med glödande vältalighet och obestridlig talang den ståndpunkt som helt sonika förkastar det humana till förmån för det nationella. Rätt och sant är vad som tjänar Frankrike och den självfallna franska kulturhegemonien, hette det med cynisk pragmatism. Maurras utgick från människornas olikhet och djupa ofrihet; börd och nationalitet blev för honom grundläggande, ofrånkomliga fakta. Individen måste böja sig inför naturens och historiens stora opersonliga skapelser. Det radikala onda var individens självhärlighet, den må sedan vara känslans eller tankens, och all subjektivism i liv och dikt bannlystes. Den store skadegöraren i det latinska och katolska Frankrike var därför germanen och protestanten Rousseau. Vad han förde i släptåg var revolutionens och romantikens dubbla förräderi mot den franska anden, identisk med det absoluta förnuftet. Samhället innehade oinskränkt primat i förhållande till den enskilde; inga samvetsbud eller moraliska lagar gällde på det politiska området, där endast politiska värderingar ägde giltighet — ”politique d’abord”. Utgående därifrån har Maurras ursinnigt bekämpat vad han kallat staterna i den franska staten: frimurarna, judarna, protestanterna och de naturaliserade utlänningarna — alla levande vittnesbörd om den liberala demokratiens förmenta svaghet och uselhet. Men erkännas måste, att Maurras haft skarp blick för penningväldets makt i hägnet av denna regim. Den samhälleliga gemenskapens lagar var hos Maurras inte metafysiskt grundade som hos den religiösa konservatismen. Han var positivist och utgick uteslutande från den praktiska nödvändigheten — och 1926 bannlystes hans tidning av påven. Men det stora överhistoriska böjningsmönstret var en gång för alla givet: 1600-talets auktoritära och katolska, ännu inte centraliserade Frankrike, Bossuets, Racines och Boileaus grand siècle. Vad som låg före och efter, var primitivitet, respektive dekadens, och i de franska politikerna alltifrån den stora revolutionen och framåt såg Maurras ingenting annat än skurkar och banditer. Det var bland annat därför han föreslog, att man skulle göra slut på Léon Blum med en kökskniv — det var ju det vapen varmed Charlotte Corday hade befriat nationen från Marat! I den katolska kyrkan med dess stränga hierarki såg hedningen Maurras en oöverträffad vägledare i själslig hygien, själva mönstret för världslig ordning och organisation. Klassernas horisontella skiktning av samhället — som han för övrigt fann vida mindre bestämmande än de natio 803