IN MEMORIAM den. Här om någonsin är det missvisande, kanske ödesdigert att stanna vid turistimpressioner av det slag som t. ex. många Indiafarare före Artur Lundkvist har nöjt sig med. Lundkvist har emellertid — i detta fall — gått i de ytliga resenärernas fotspår. Jag kan inte undgå att se det som en kapitulation och ett nedslående symtom. Skulle de anförda skälen inte räcka till finns det ännu ett, det allra största. Lundkvist ger det själv i sin ”Efter-skrift”: han låter det framgå att en skildring, som bygger helt på ”självupplevd förnimmelse” och ”egen iakttagelse”, inte är bara otillräcklig utan helt värdelös. Det vore orimligt, säger han nämligen, ”att försöka se något som enligt vederbörandes mening inte existerar”. Vad betyder nu detta? Jo, att den ”neutrala reseskildringen” blir ett uttryck för ”vederbörandes”, dvs. sov jetmyndigheternas, syn på saken och aldrig kan bli något annat. Men i så fall hade det varit både effektivare och naturligare att stanna hemma och kompilera en bok med hjälp av den rikt flödande, auktoritativa och mångsidiga sovjetlitteraturen om Sovjet. Då hade inga missförstånd behövt uppstå. Det hade t. o. m. varit fullt klart att begreppet ”Sovjets fiender” (se ovan) innefattar inte endast propagandisterna i väster utan också — och t. o. m. enligt gällande lag — alla dem som lyckats fly och oberoende av varandra lämnat infernaliskt samstämmiga berättelser om livet i straffskogarna; och Lundkvist skulle ha undgått att verka cynisk, vilket jag vidhåller att han gör på denna punkt — samtidigt som jag (om det nu har med saken att skaffa) går med på att det ligger något i Sartres aforism. Detta om Lundkvists argumentation; den sågar han själv av. En helt annan men inte mindre symtomatisk sak är att han inte kan hålla sig till det metodiska programmet, att hans bok i själva verket är full av öppna och maskerade värderingar i författarens namn. T. o. m. i ”Efterskriften” säger han sig ha varit ”intresserad av att jämföra förhållandena” (inte bara de meteorologiska) med förhållan den utanför Sovjet. Programmet, omfattat med läpparnas bekännelse, blir ett skenförsvar för det godtyckliga och tillfälliga i jämförelsen: ”neutraliteten” möjliggör generaliseringar, som normalt skulle kräva just det uppbåd av kunskaper och energi som Lundkvist här ryggar tillbaka för. Det som sägs blir på så sätt värdelöst som utsagor om verkligheten, men får på omvägar en sorts verklighetshalt som tecken på ett psykologiskt dilemma. På annat sätt kan jag inte förstå sviten av motsägelser och oklarheter. Det förefaller mig alltjämt intressantare att betona den sidan av saken än att anlägga en rent politisk synvinkel; och detta av orsaker som Artur Lundkvist bör kunna acceptera i de stunder då han föredrar att uppträda som antipropagandist och nyansernas älskare. Sov-jetboken ger ett alltför magert material för en närmare diskussion. Jag kan tyvärr inte finna att efterskriften skulle förtydliga mycket mer än texten i min anmälan. Ordet socialism nämns tre gånger på tio rader, i lika många oklara betydelser. Relationen mellan ”inre” och ”yttre” vägar omtalas som om den numera vore helt oproblematisk; den måste alltså ha förändrats, men vi får inte veta hur det har gått till. Artur Lundkvist gör det inte lätt för sina läsare. Han kan inte ha det lätt själv. Han är inte ensam om att ha det så ställt, men av någon orsak vill han inte se verkligheten i ögonen. Han kringgår utopistens faktiska problem i samtiden. Ordet var verklighetsflykt. Andra har valt andra förklaringar, men jag tror att detta är den enda som är värd att arbeta med. Jag vill också gärna tro att Artur Lundkvist en dag kommer att klara upp det hela, kanske i en uppsats med titeln ”Protest och politik”. Och jag vill tillägga ännu en sak: att jag inte tror att ett ordnat studium av den sovjetryska verkligheten förutsätter, att man ”bidrar till eller tigande bevittnar” reaktion och fanskap på andra håll i världen. Världen är en helhet; i mera än ett avseende. Bengt Holmqvist IN MEMORIAM Benedetto Croce f. 1866, d. 20. 11. 1952 Croce blev ättisex är gammal, och under den senare hälften av sin livstid var han lika mycket en nationell institution som en enskild människa. Han representerade med tung auktoritet sitt lands filosofiska, 802 historiska och litteraturvetenskapliga forskning; för generation efter generation av italienska humanister var den privatlärde i Neapel en mäktig förebild och en lärare utan like. Han representerade som få andra, och särskilt under de sista svåra decennierna, den liberala traditionen i sitt hemland. Fascistema kunde beröva honom hans medlemskap i Akademin, men de