KOMMENTARER OCH NOTISER Böcker 1952 Man kan kanske tycka att bokhandelns julkatalog 1952 vid det här laget fyllt sin uppgift, men det går ju att ha glädje av den också detta år, både som vägledning och som referensbok. Till en början kan man alltid roa sig med att ha den som underlag för en återblick på den gångna säsongen. Den stora, hopslagna avdelningen för ”ro-maner, noveller, dramer m.m.”, som numera inleder katalogen, är som nästan alltid den intressantaste. Vad det svenska inslaget angår har vår litteratur för tillfället en bredd och en genomsnittskvalitet, som skulle göra det möjligt att tillfredsställa nästan alla smakriktningar med inhemska böcker — ett tillstånd som i och för sig inte alls vore önskvärt. Man kan utan svårighet hitta åtminstone ett tjog högst läsvärda romaner och novellsamlingar av god litterär kvalitet. Årets best seller blev ju Vilhelm Mobergs ”Invandrarna”, vilken knappast någon läsare lär missunna placeringen. Framgången var väl inte oväntad för dem som bevittnat ”Utvandrarnas” succés, men att den skulle breda ut sig med en hastighet så lik präriebrandens och på sex veckor nå 90 000 exemplar hade väl knappast någon tänkt sig. Därnäst i upplaga kom bland svenska romaner Olle Hedbergs ”Drömtydning”; som flera gånger förut kom han efter att ha avslutat en stor serie romaner nu med en av sina intressantaste, mest mångtydiga böcker. Om vi därefter lämnar graderingen efter upplaga, som f.ö. spelar väl stor roll i svensk bokpropaganda, finner vi att de prosaister som brukat kallas 1910-talets, hävdade sig väl ännu efter nästan fyra decennier: Gustaf Hellström och Sigfrid Siwertz kom med mycket olika slag av romaner, men bägge rönte framgång både hos recensenter och läsare och detsamma gällde en realistisk berättare av yngre årgång, Irja Browallius. Av de stora arbetarförfattarna avslutade Gustav Hedenvind-Eriksson sin svit om Norrlands förvandling och Jan Fridegård berättade i en fin roman om gumman Froms kontakt med andliga makter. Moa Martinson fortsatte på den självbiografiska linjen och på denna huvudväg vandrade även Ivan Oljelund, Björn-Erik Höijer och Harald Beijer vidare var och en i sin takt. Nyare arbetarskildrare som befäste sina positioner var Hans Peterson och den omstridde Folke Fridell. Per Anders Fogelström gjorde ett styvt tvärsnitt genom några sektorer av ett stockholmshus (denna gång dock på Kungsholmen) och Ulla Isaksson fick stor framgång med sin kollektivroman ”Kvinnohuset” — enda protesten kom från Margit Abenius i radion. Amerikafararna från Sverige, som före Moberg lockat mycket få skildrare av någon betydelse, porträtterades nu också av Walter Dickson i den mycket lovprisade ”Carmania” och från andra utgångspunkter av Adrian Wennström, som utgav ”På ny rot”. Den som har öra för det lågmälta kunde lyssna till Stina Aronson, Tora Dahl eller Gurli Hertzman-Ericson eller, om han föredrog en starkare krydda av demoni, till Walter Ljungquist. Den katolska aktiviteten i Sverige speglades i flera romaner; de mest omtalade var Sven Stolpes och Waldemar Hammenhögs. Om religion handlade också Lars Ahlins krafttag, ”Fromma mord”, som väckte intresse hos de flesta recensenter, men var såpass svårtillgänglig att uttolkningarna merendels tedde sig som mötandes mummel i londonfoggen. Situationen är inte ny för Ahlin — han skulle mer än de flesta författare behöva en verkligt kunnig och förstående introduktör. Däremot klarade 3