KOMMENTARER OCH NOTISER sig Lats Gyllensten bättre med sin djärvt upplagda, nihilistiska ”Barnabok”. Den ende prosadebutant som lockade fram •mer allmänt beröm var Bo Widerberg, som gav ut både en novellsamling och en barnbok. Flera fina romaner utkom av redan kända yngre författare förutom de ovan nämnda: Ingrid Arvidsson, Lise Drougge, Viveca Holl-mérus, Erland Josephson, Inga-Lena Larsson och Karl Rune Nordkvist skrev de bäst mottagna. Bo Setterlind delade i någon mån Ahlins öde att bli oförstådd, men fick åtminstone erkänsla för sitt vackra lyriska språk. Per Wästberg bytte med framgång uttrycksmedel i ”Ett gammalt skuggspel”. Slutligen levererades en sensation av ”Frank Burns”, författare till en politiskt pikant nyckelroman från det senaste kriget. Högt uppsatta personer fann man också i den mest sålda översätt-ningsboken, vilken för första gången på flera år var en s.k. historisk underhållningsroman, Annemarie Selinkos ”Desirée”; framgången betingades säkert inte minst av dess kungliga svenska ämne. Översättningarna var i övrigt av som vanligt mycket skiftande slag, men den som sökte kvalitet kunde verkligen inte klaga. Om vi håller oss till nobelpristagarna fann man två volymer av Frangois Mauriac och dessutom böcker av Hermann Hesse, Thomas Mann och William Faulkner. I övrigt fanns en lång rad arbeten av goda utländska författare, från Sherwood Anderson och Apollinaire till Tarjei Vesaas och Elio Vittorini; många bland dem av så exklusiv art att utgivningen knappast kan ha beräknats bli någon affär att tala om. Vackra illustrerade böcker fanns det inte särdeles gott om; man noterade att den spirituelle Gunnar Brusewitz efterträtt Birger Lund-quist (postumt företrädd i katalogen) som vår flitigaste illustratör. Gamla traditioner på området fortsattes på ett ståtligt sätt av Sven Barthel och Roland Svensson i ”Skärgård”. ”Memoarer och biografier” rymde mycket, från Snoddas till Shakespeare, där fanns också några av årets mest prisade böcker: Sven Lidmans och Bertil Malmbergs memoarer, som emellertid oförklarligt nog rönte högst olika mottagande hos publiken. En framgång fick den lilla utsökta ”Brev till en ung flicka”, antagligen den största någon bok av Gustaf Frö-ding haft som nyutgiven. Detektivromanens vänner hade länge nöjet att se Maria Lang och Stieg Trenter kämpa huvud vid huvud vad upplagan angick, till dess den gamle mästaren strax före mål slog sig loss och tog segern. Inom dramatiken finns bara två arbeten av någon betydelse att nämna: Hagar Olssons ”Kärlekens död” och Rabbe Enckells ”He-cuba”. Flera serier av typen ”kulturbibliotek” startades; som mest lyckade artade sig Gebers klassikerutgåvor, som började med Creutz och Hjärne i små läckra volymer. Lyriken hade ett gott år och det kom många diktsamlingar; julkatalogen som inte är fullständig, upptar 38 svenska originalsamlingar, plus åtskilliga antologier och översättningar. På våren kom nya böcker av Karl Vennberg och Werner Aspenström, på hösten kom Bo Bergman, Johannes Edfelt, Hjalmar Gullberg, Harriet Löwenhjelm och många andra. Lars Forssell och Ragnar Thoursie fick vackra framgångar med ”Narren” resp. ”Nya sidor och dagsljus”, i bägge fallen skaldens andra diktsamling. Den enda bland tiotalet debutanter som väckte någon uppmärksamhet var Majken Johansson med ”Buskteater”. Många av de böcker som nämnts här ovan kunde glädja sig åt ett fint mottagande, utan att man fördenskull såg att de rönte större efterfrågan. Julien Gracqs förläggare, Carl Björkman, annonserade ut sin förtvivlan över det sorgliga publikresultatet; man får hoppas att han nådde framgång på det sättet, men Gracq var ingalunda ensam. Inte minst gäller disproportionen mellan beröm och efterfrågan naturligtvis lyriken. Av årets diktsamlingar 4