KOMMENTARER OCH NOTISER givande för en hel generation. Av barock, rokoko och gustavianskt, av högreståndssmak och bondearv skapade han ett heminrednings-ideal som var hans eget personliga innan det slog igenom och bidrog till att vädra ut i det svenska 1800-talshemmet med dess anhopningar av tunga stoffer och otympliga eftergjorda möbler. Och det larssonska hemmet, sådant det visades för allt folket i hans akva-rellscrier, gjorde mer än blott propaganda för svensk hemslöjd av god tradition, det uppenbarade ett lyckligt, muntert familjeliv där det strängt patriarkaliska och det sedesamt disciplinerade efterträtts av kamratlighet och spon-taneitet. Det är en insats som säkerligen varit effektivare än de flesta pedagogers och moderna uppfostringspsykologers. I jämförelse med vad Carl Larsson betytt som stilbildare på detta vidare plan av mänskligt uppförande är det tämligen likgiltigt hur man betygsätter hans konst. Den rymmer mycket som nu ter sig likgiltigt och maniererat ur rent konstnärliga synpunkter, det är sant, men mänskligt, socialt och kulturhistoriskt är den genomgående av sällsport intresse. Låt oss därför innerligen hoppas att den stora Carl Larsson-utställningen snart kommer till stånd och helst då i år, hundra år efter hans födelse. Så illa är det inte ställt att vi är hänvisade till att gå över Kölen för att hämta jubilarer om vi vill hylla någon av 1800-talets stormän på bildkonstens område. Detektivromaner är lyckligt obefintliga i Sovjetunionen, där man inte upmuntrar destruktiv litteratur, har både infödda och utländska experter försäkrat oss. Så mycket mer överraskade blev vi därför över att i den stora ryska veckotidningen Ogonjek (Flamman), träffa på en novell av vår gamle vän Dashiell Hammett, alla hårdkokta thrillersnickares fader. Historien återfinns inte i de fem band noveller av H. som utkommit i Amerika och förefaller även ur andra synpunkter nyskriven. Den heter ”Man nen som stod i vägen” och beskriver en senator i Washington som hoppas bli presidentkandidat, men tyvärr är föremål för utpressning av en karl som råkar veta att senatorn en gång begått ett mord. Senatorn lejer nu en avsigkommen herre vid namn Inch för att röj a utpressaren ur vägen, vilket denne gör med all ackuratessen och det hårda handlaget hos Hammetts figurer. Tråkigt nog för senatorn slutar emellertid historien med att Inch efter dådet framställer begäran om att själv få en liten check den första varje månad. Denna bild ur livet bland amerikanska presidentkandidater inleds av en presentation, där Hammett öppenhjärtigt framställs som detektivromansförfattare, men en progressiv sådan som suttit i fängelse, efter vad det här sägs, för att han medverkat i en förening som ville ställa borgen för häktade kommunister. Tyvärr har dock den ryske illustratören något förtagit verkan av presentationen genom att ge gangstern Inch en uppsyn, med örnnäsa och lätt hängande mustasch, som är välbekant för envar som en gång sett Dashiell Hammetts fotografi. Årets första nummer innehåller som vanligt både svenska och utländska bidrag: Bertil Malmberg har gett oss en stor svit alldeles nya dikter och Einar Malm har sänt ett poem från sin kringfrusna Roslagsö. Från Tora Dahl i Mölnbo och Djuna Barnes i Greenwich Village har vi fått noveller, Agnes Langenskjöld skriver om den redan halvt glömde Jarl Hemmer, Lars Forssell tar ett frejdigt livtag på Hemingway och Holger Ahlenius höll förra året i Strasbourg ett spirituellt föredrag om fransk och svensk kultur, som han för BLM översatt från sitt franska original. Vi tror att färden skall bli minst lika omväxlande under resten av 1953, hoppas på fortsatt sällskap och önskar dig, käre läsare, Ett Gott Nytt Är. 6