KOMMENTARER OCH NOTISER nådde Hjalmar Gullbergs framgångar som endast han själv och Ferlin tidigare kunnat inräkna. Publiken lyssnade villigt till de nya tonerna i hans vackra ”Dödsmask och lustgård” och förlaget kunde annonsera över 20 000 ex. Även Bo Bergman nådde en förhållandevis stor publik, liksom Werner Aspenström på våren. Annars torde resultaten i de flesta fall ha varit nedslående både för författare och förläggare. Ett fint engelskt förlag är John Lehmann Ltd., intill nyligen lett av den man som gett det namn. I slutet av förra året kom emellertid Lehmann i konflikt med den stora tryckerifirma som finansierat honom. Man ville ha förlaget skött efter andra principer, som Lehmann vägrade att godta, varför han blev tvungen att avgå. Ingen utomstående vet riktigt vad som ligger bakom schismen, men Lehmanns avgång har allmänt beklagats och t.o.m. ägnats en ledare i Times’ litteraturbilaga. Själv har han tagit till orda i en facktidskrift, där han redovisar sin politik — att långsamt bygga upp en lista med goda namn i stället för att jaga ögonblickliga suc-cèser, som när de väl brunnit ut inte lämnar något kvar. Vår medarbetare John Hayward kommer att i ett Brev från London i nästa nummer behandla saken, som väckt stort uppseende i England. Carl Larsson 100 år Höstens stora konstevenemang i Oslo var minnesutställningen över Christian Krohg, naturalismens och samtidigt det nationella måleriets banbrytare i Norge, en av de norska 1800-talsbjässarna, vilkas gestalter bara reser sig mäktigare över folk och land ju mera åren går. Utställningen gav kraftigt eko även i den svenska pressen och det uttalades allmänt ett önskemål att vi skulle få se den här så småningom. Det lär vi också få någon gång i vår, på Konstakademin, där Krohg en gång tidigare, kort efter sin död, varit utställd. Säkert skall minnesutställningen bli en nästan lika stor händelse i Stockholm som i Oslo. Christian Krohg-utställningen var anordnad för att fira 100-årsminnet av konstnärens födelse, en händelse som alltså även på den här sidan vad det lider kommer att bli vederbörligen hugfäst. Man frågar sig då vad som gjorts för att hedra minnet av en annan stor nordisk målare, därtill svensk, som i maj detta år på liknande sätt blir aktuell, nämligen Carl Larsson. Hittills har ingenting försports i pressen om att en minnesutställning över denne den folkkäraste av alla svenska målare skulle vara under förberedelse. På annat än tystlåtenhet kan det väl inte bero, ty det vore ju otänkbart att man lät jubileet passera utan en ordentlig Carl Larsson-utställning. Någon sådan har nämligen inte ägt rum sedan 1920 i Liljevalchs och den var långt ifrån fullständig. En sådan utställning borde kunna bli ett populärt inslag i staden Stockholms jubileumsfirande, inte minst i maj då skolresor från hela landet kommer hit. Aptiten på en Carl Larsson-utställning för-nims mycket kraftigt när man bläddrar och läser i det stora vackra bildverk som med utomordentlig skicklighet sammanställts av Harriet och Sven Alfons (”Carl Larsson skildrad av honom själv”). Det är inte bara en kronologisk svit av reproduktioner, däribland många sällan eller aldrig sedda, utan också en krönika i ord över Carl Larssons liv, hopfogad av utdrag ur hans brev och posthuma självbiografi ”Jag”. Sålunda sedd i närbild urskiljer sig konstnären som en sällsynt vital och intressant människa, en person som alltid gick sina egna vägar och som därför oftast var före sin tid och i opposition mot den. Hans i så övervägande grad ljusa och harmoniska konst dolde mycken inre kamp och en känslighet, som fick ta emot hårda törnar. Som skribent var han ofta lysande, med en slagkraft och infallsrikedom som gjorde honom till en värdig brevväxlare med Strindberg. Det originella i hans livsstil har med åren blivit utslätat därför att den blev ton