W. SOMERSET MAUGHAM slag som den franska, men den är långt ifrån renons på sådana. Vi har ju först och främst Pepys. Ni har säkerligen allesammans med förtjusning läst den dagbok som Boswell förde under sitt första år i London, och ni har troligen läst Fanny Burneys dagböcker med hennes livfulla bilder av Doktor Johnson och hennes osminkade skildring av sitt liv som högre hovfruntimber hos drottning Charlotte. Därutöver vill jag bara nämna en, eftersom den tycks vara föga känd, lord Herveys ”Me-moirs of the Court of George the Second”, men givetvis finns det många andra, t.ex. Faring-ton, som är ytterst läsbara. Även om vi inte kan skryta av några memoarer som kan mäta sig med Saint-Simons i fråga om intresse kan vi smickra oss med att i Boswells ”Life of Doctor Johnson” ha frambragt den största biografi som någonsin har skrivits. Att prisa den vore en överflöds-gärning, men jag skulle gärna vilja påminna er om Haydons ”Autobiography”, fastän den ingalunda är jämförlig med Boswells verk. Haydon var en dålig målare, men med sin självbiografi har han skrivit en bok som är förträfflig att ha på nattduksbordet. I den föreläsning som er lärde och framstående hedersordförande höll för er förra året framhöll han att främsta syftet med läsning är att lära sig någonting. Detta tycks mig vara ett mycket diskutabelt påstående. Det är som att uppmana en person att spela golf därför att det är bra för levern och inte för att det är roligt. Jag tänker framhålla någonting helt annat. Jag tänker framhålla att främsta syftet med läsning är underhållning. Men jag vill hastigt tillägga att det inte bara är det roande som underhåller utan också det som är intressant. Det är inte mycket som roar i ”Anna Karenina” eller Stendhals ”Rött och svart”, men de är lika intressanta som ”Pick-wickklubben” och ”Huckleberry Finn” är roande och följaktligen lika underhållande. National Book League har till ändamål att förmå folk att läsa. Men ni har knappast utsikter att lyckas med det om ni inte kan över tyga allmänheten om att läsning är ett nöje och inte en möda. Det är klart att det finns böcker som man måste läsa i ett bestämt syfte, för att man vill ta en examen, för att man vill skaffa sig upplysningar som man av särskild anledning behöver eller därför att man vill tillfredsställa sin nyfikenhet, och i sådana fall läser man inte för nöjes skull. Naturligtvis är jag inte dum nog att förneka att man kan ha mycket nöje medan man läser för att skaffa sig upplysningar eller för att tillfredsställa sin nyfikenhet. Böcker som professor Eddingtons eller ett arbete som Bertrand Rus-sells ”History of Western Philosophy” är lika underhållande som någon roman och lika lättlästa. Jag vill bara understryka det utomordentliga värdet av att läsa uteslutande för sitt nöjes skull, utan något annat motiv. Att vänja sig vid att läsa är att bygga sig ett försvar mot de flesta av livets vedermödor: med läsningens hjälp kan man bära en snuva med tålamod och obesvarad kärlek med tapperhet. Men det är en vana som man bör skaffa sig tidigt, och det är knappast troligt att man gör det om de böcker man får i sin hand inte bereder en nöje. Att säga till en pojke att han bör läsa den eller den boken är att direkt inge honom olust att läsa den. Det är mycket oklokt av präster och lärare att banna de unga för att de läser smörja. De läser smörjan därför att den intresserar dem. Det står oss ju fritt att önska att de ville läsa böcker som råkar intressera oss själva mera, men att tvinga fram ett intresse är omöjligt, och vad som är viktigt är att den unge vars smak man försöker leda har nöje av sin läsning. Vi kanske tror att han bara kastar bort sin tid, men är det någonsin bortkastad tid att göra något som man har nöje av? En lärd professor vid ett amerikanskt universitet publicerade för några år sedan ett verk med titeln ”Konsten att läsa en bok”. Jag har läst den och skall tala litet om den om ett ögonblick. En annan professor har skrivit en bok kallad ”Konsten att läsa en roman”. Den har jag inte läst och kan därför inte 108