W. SOMERSET MAUGHAM FÖRFATTARENS SYN PÅ SAKEN Jag undrar om inte mina åhörare tyvärr har kommit hit under falska förutsättningar. Ni har blivit inbjudna att lyssna till ett föredrag, men det är ett alldeles för stort ord för att beteckna de flyktiga anmärkningar jag ämnar framföra. Jag har tänkt tala om läsning och författarskap, inte därför att jag tror mig kunna säga någonting därom som ni inte vet förut, utan därför att det är med dessa två saker jag huvudsakligen har sysslat i mitt liv. Men innan jag börjar vill jag nämna att jag har varit författare i närmare sextio år, och under denna långa tid har jag hunnit säga så gott som allt jag har haft på hjärtat. Att jag numera gärna upprepar mig blev jag för några år sedan på ett ganska omilt sätt upplyst om av en ung student vid ett av våra stora universitet, som skrev till mig att om han en gång till blev tvungen att läsa att Swifts stil är som en lugn fransk kanal kantad av popplar medan Drydens liknar en engelsk flod som slingrar fram över gröna fält och förbi skogklädda kullar, så skulle han må illa. T. S. Eliot hade vid den tiden ännu inte publicerat sina ”Fyra kvartetter”, annars skulle jag i korthet ha svarat med ett citat ur East Coker som lyder: ”Ni må säga att jag upprepar vad jag har sagt förut. Jag upprepar.” Denna förtjusande, arroganta replik är säkert ägnad att dämpa farhågorna hos många författare. Jag som är mindre modig tänker helt enkelt ta för givet att ingen här i Kingsway Hall har läst ett ord av vad jag har skrivit. Jag har inte blivit anmodad att tala till er i egenskap av filosof, historiker, folkbildare, politiker eller jurist utan i egenskap av skönlitterär författare, och det är som sådan jag ämnar tala. Sedan jag hade fått er ordförandes smickrande inbjudan sände han mig de årsföreläsningar som har hållits inför National Book League under de senaste fyra, fem åren. Jag läste dem alla med stort intresse, kanske främst dr G. M. Trevelyans ”History and the Reader”. Han framhåller där på ett mycket övertygande sätt hur från kulturell och bild-ningssynpunkt givande det är att läsa historia, men med en viss förvåning fann jag att han inte nämner att studiet av detta ämne jämte nyttiga lärdomar också skänker mycken förströelse. Jag vet inte hur historikerna av i dag värderar Gibbons ”Decline and Fall of the Roman Empire” och Macaulays ”History of England”, men jag vågar påstå att de är ovanligt roliga att läsa. Om ni inte har lust att läsa dem för ert andliga bästa kan ni avgjort läsa dem för ert nöjes skull. Nu anser dr Trevelyan visserligen att historia skall vara läsbar, ty annars kommer bara experterna att läsa den och lekmannen får inte den värdefulla handledning han är i så stort behov av. Han anbefaller kort sagt sylt för att pulvret skall slinka med. Vad jag vill understryka är emellertid att vi kan njuta av sylten helt bortsett från det pulver den döljer. Dr Trevelyan ansåg sig inte behöva nämna att historiens musa har en del fattiga släktingar som hon behandlar på ett nedlåtande sätt men i alla fall utnyttjar när det passar henne. Jag hoppas ni inte finner det oförsynt om jag försöker lätta upp denna allvarliga föreläsning genom att fästa er uppmärksamhet på dem. Jag tänker på de dagböcker och memoarer som en del förträffliga personer har efterlämnat om inte till vår uppbyggelse så åtminstone till vår förströelse. Den engelska litteraturen är inte lika rik på arbeten av detta 107