W. SOMERSET MAUGHAM yttra mig om den. Det är inte otroligt att en tredje professor har skrivit en bok med titeln ”Konsten att läsa en novell”, och det skulle inte förvåna mig om ännu en professor höll på med en bok om ”Konsten att läsa serier”. Med tanke på att serier är den huvudsakliga, för att inte säga den enda läsningen för stora skikt av den vuxna publiken bör det bli en värdefull handledning. Författaren till ”Konsten att läsa en bok” ger sina elever en rad regler att följa. Man bör aldrig sitta och läsa i en fåtölj, utan vid ett skrivbord med block och penna bredvid sig. Vidare rekommenderar han dem att samlas om kvällarna utrustade med sina utförliga anteckningar och under ledning av en i sällskapet diskutera den bok som har utvalts för kvällen, och han nämner också några punkter som de bör diskutera. I boken förekommer också en imponerande lista på böcker som han råder studenterna att läsa, däribland tre av Dickens’ romaner. Jag skulle ge rätt mycket för att få närvara vid en sammankomst varvid dessa beundransvärda ungdomar tar upp de moraliska, ekonomiska och psykologiska problemen i ”Pickwickklubben” till utförlig behandling. Om det i det arbete jag talar om förekommer mer än en flyktig antydan om att man eventuellt kan ha ett visst nöje av att läsa de många gånger mycket läsvärda böcker som den lärde professorn anvisar för studenternas uppbyggelse, så har det undgått mig. I mitt tycke har han förvandlat en sak som borde vara ett nöje till någonting avskyvärt tråkigt och, såvitt jag förstår, effektivt rensat ut ur deras unga sinnen all lust att någonsin öppna en bok mer när de väl har blivit befriade ur den akademiska träldomen. Jag förstår att många av er som har haft älskvärdheten att lyssna på mig kommer att invända att läsning endast för nöjes skull inte är något annat än vad som på senare år har fått det förklenande namnet escapism. Jag vet inte vad det var för ett ljushuvud till kritiker som undfick den tanke som uttrycks med detta ord, men det anammades villigt av många som borde ha vetat bättre, och att beteckna en bok som escapistisk var en tid detsamma som att direkt fördöma den. Man ser fortfarande ordet använt av mindre intelligenta recensenter för vilka det aldrig har gått upp att all litteratur är escapistisk. Det är i själva verket däri dess tjusning ligger. Läser vi Shakespeares sonetter eller Keats’ oden för annat än den glädje de ger oss? Läser vi den snälla Jane Austens romaner av någon annan anledning? Även om vi instämmer med den poet som sade att livet är verklighet och livet är allvar så har det i alla fall sina ljusare ögonblick, och det finns ingen anledning varför vi inte skulle dra fördel av dem. Jag vet inget bättre sätt att göra detta än att läsa en bok som man finner underhållande. Att missledda kritiker tar avstånd från en bok därför att den inte är annat än underhållning skulle i och för sig inte ha någonting att betyda, ty om den roar läser publiken den i alla fall, såvida det inte hade en viss inverkan på författaren. Det är betecknande att en så lärd och samvetsgrann vetenskapsman som dr Trevelyan i sitt föredrag ansåg det nödvändigt att bedyra att läsning av historiska verk minsann inte är någon hedo-nistisk escapism. Jag för min del skulle vilja få er att tycka att även om så vore fallet, vore läsningen inte sämre för det. Det är på oss romanförfattare som fruktan att bli anklagade för escapism har haft vad j ag betraktar som ordets olyckligaste inverkan. Den har ingivit oss en obehaglig skuldkänsla. När världen är ett kaos, framtiden oviss och friheten hotad måste vi fråga oss om vi har rätt att ägna våra bästa år åt något så lättsinnigt som att skriva romaner. Och när man säger oss att det är vår uppgift att inte helt enkelt underhålla utan att behandla tidens brännande problem, social trygghet, ekonomiska orättvisor, rasfrågor och jag vet inte vad, så lystrar vi och lägger det på minnet. Det är en frestelse för oss. Vi är inte anspråkslösare än andra människor, och det smickrar vår fåfänga att tro att vi kan undervisa våra medmänniskor och förbättra deras villkor. Det ger oss en angenäm känsla av ansvar och pla 110