FÖRFATTARENS SYN PÄ SAKEN cerar oss på nästan samma respektabla nivå som direktörerna för Bank of England. Det är en frestelse, och ibland faller vi för den. Men att använda romanen som kateder eller predikstol är tyvärr ett riskabelt företag. Om författaren tar upp aktuella problem i sin roman riskerar han att när problemen inte längre är aktuella är hans bok inte längre läsbar. Det är så det har gått med H. G. Wells’ senare romaner, och ingen var mera medveten om den saken än Wells själv. En romanförfattare löper samma risk när han tar upp nuets populära käpphästar. Jag läste en artikel nyligen där författaren hävdade att hädanefter ingen roman skulle kunna skrivas annat än på grundval av Freuds principer. Detta förefaller mig vara ett mycket oförsiktigt uttalande. Med allt erkännande av Freuds värdefulla bidrag till deras vetenskap anser de flesta psykologer att han gav många av sina teorier en överdriven form, men eftersom överdrifterna är slående och pittoreska är det just de som tilltalar romanförfattaren. Framtidens psykologi kommer med all säkerhet att överge dem, och den författare som har lagt dem till grund för sina verk blir stående med lång näsa. Men jag ber er att inte missförstå mig. Det finns ingen anledning varför en romanförfattare inte skulle behandla vilket ämne som helst under solen och berika det med alla de idéer han är lycklig nog att äga — så länge han är beredd att acceptera sitt mediums begränsning. Romanen är en konstform, inte särskilt upphöjd kanhända men likafullt en konstform, och konstens ändamål är att förnöja. Att man på många håll inte vill erkänna detta kan, skulle jag tro, inte bero på annat än den olycksaliga, vitt spridda uppfattningen att det i allt som är nöjsamt ligger någonting skamligt. Jag antar att den har uppkommit därigenom att när folk tänker på begreppet nöje förbinder de det med sinnenas nöjen, vilket är rätt naturligt eftersom dessa är de livligaste. Men det finns också själens nöjen, och särskilt när vi blir äldre är många ibland oss lyckliga nog att finna lika stort behag i dem som i sinnenas nöjen. Allt nöje är något gott. Men somliga nöjen har fördärvliga följder och det är därför bäst att undvika dem. Givetvis finns det intelligenta nöjen och ointelligenta nöjen. Jag vågar placera läsningen av en god roman bland de intelligentaste nöjen en människa kan ägna sig åt. Låt oss ett ögonblick tänka efter vilka egenskaper en roman bör ha för att skänka läsaren det intelligenta nöje han har rätt att kräva. Den bör ha en sammanhängande och rimlig intrig, en rik och skiftande rad sannolika episoder, ett levande och friskt iakttaget persongalleri och en naturlig dialog. Den bör vara skriven i en stil som passar ämnet. Om en romanförfattare kan åstadkomma detta har han gjort allt man bör kräva av honom. Hans uppgift är att förnöja, inte att undervisa. Jag måste emellertid nämna, att alla författare inte delar min mening. För någon tid sedan läste jag den sida som en av våra bästa veckotidskrifter anslår till kritik av utkommande litteratur. Recensenten inledde sin granskning av en ny roman med orden: ”Mr Så-och-så är inte blott och bart en historie-berättare.” Orden blott och bart fastnade i halsen på mig, och liksom Paolo och Fran-cesca vid ett annat tillfälle, läste jag den dagen icke vidare. Recensenten i fråga är själv en välkänd romanförfattare, och fast jag själv inte har haft förmånen att läsa någon av hans böcker betvivlar jag inte att de är förtjänstfulla. Jag har rentav hört att han har en stor och trofast läsekrets som väntar på en ny roman av honom med samma iver som eleganta kvinnor väntar på de senaste modellerna av Christian Dior eller Jacques Fath. På grundval av de ord jag just har citerat kan jag endast anta att han betraktar berättandet av en historia som strunt och att en romanförfattare enligt hans åsikt bör vara någonting mer än romanförfattare. För min del tycker jag det räcker om han är en god romanförfattare. Han bör veta något om mycket, men han behöver inte vara specialist i något särskilt ämne. Han be 111