FRANSKA TIDSKRIFTER lighet. Även om de klåfingriga bolagsherrarna gjort sitt bästa för att förvandla filmen till ett vanligt spektakel om inbördeskriget är den bildmässiga utformningen fortfarande präglad av Hustons behärskade sanningskrav och konstnärliga ekonomi. Som krigsfilm — utan historisk begränsning — är ”Ung soldat” trots allt vida överlägsen technicoloroperetterna från det j apanska fälttåget. Denna films öde lämnar en eftersmak vars mest motbjudande krydda är Dore Schary, Metros unge produktionschef, som en gång tycktes stiga upp som konstens fenix ur cellu-loidaskan. En man som talade om kultur och ansvar och djärva nyskapande tag på ett mera övertygande sätt än alla Gottfried Reinhardtar så att till och med skeptiskt folk började gnugga sig i ögonen, ända tills de fick syn på hans egen film ”Röst från det okända”, ett obeskrivligt jättepek (BLM nr 5, 1951) om vilket Schary själv sa att sentimentalitet är bra därför att den är vårt enda vapen mot cynism. Jämfört med honom är enkla överhuggare av Mayers och Schenks typ, folk som inte gör anspråk på annat än tjäna pengar i show-business och för övrigt ohämmat demonstrerar sin andliga begränsning, avgjort att föredra. Även svensk film har sina Dore Scharys det har vi sett även på sista tiden. I Lillian Ross möter vi konstnärens selek-tivitet och journalistens saklighet, en djävulsk och suverän medvetenhet om bådas resurser. Resultatet är som sagt inte hela sanningen om Hollywood men en lysande journalistisk bragd som lär ha fått Hollywood att gunga och Metro att bli sjösjukt. Harry Schein FRANSKA TIDSKRIFTER Det mest utmärkande draget hos de litterära tidskrifter som utgivits i Frankrike efter kriget har varit deras utomordentligt korta livstid. Den förnämliga Fontaine, som under kriget utgjorde det franska litterära livets replipunkt i Alger, upphörde kort efter det författarna och tidskriften flyttat tillbaka till Paris. Samma öde vederfors Confluences och Poesie 47. De nystartade L’Arche och Empe-docle upphörde efter ett fåtal nummer, poesitidskriften 84 levde ett oroligt och flämtande liv några år innan den försvann i sin tur, La Nef övergick till sporadiska specialnummer och Sartres Temps Mödernes bytte förläggare utan att därför öka sin läsekrets. Veckotidningen Opera gjorde en ansiktslyftning och anlade en uppnosig ton, men det räckte tydligen inte för att vinna gehör och tidningen dog i stillhet, medan rivalen Arts lade om sin stil. Efter det senaste årets anfall mot Camus och starkt surrealistiskt influerade raider mot misshagliga individer inom konst och litteratur har denna sistnämnda tidning nu åter bytt redaktion vilket diskret meddelas i samband med att Camus åter dykt upp i dess spalter. Gazette des Lettres, som övergått från tidnings-format till en ny utstyrsel, påminnande om Readers Digest, har tydligen inte heller trots denna fromma förklädnad lyckats behålla sin läsekrets och har nu upphört i och med utgången av år 1952. Den har uppslukats av den gamla och hedervärda Nouvelles Litteraires, som trots sin stelbenthet tycks ha kunnat följa med i galoppen. Till de solida tycks även höra de gamla och grånade Revue de Paris, Revue des Deux Mondes och Hommes et Mondes, som fastän den startats efter kriget redan ser ut att ha existerat i femtio år. Mercure de France har i viss mån hällt nytt vin på gamla läglar och visar en aktningsvärd livaktighet. Den intresserar oss svenskar inte minst därför att den tack vare Lucien Maury är den enda franska tidskrift som uppehåller en fortlöpande kontakt med de skandinaviska litteraturerna. Den sympatiska tidskriften Roman, som publicerat flera svenska noveller, har däremot länge förblivit tyst. Ett nytt nummer lär dock vara att vänta inom en icke alltför avlägsen framtid. Tidskriften Esprit har förlorat mycket av sin slagkraft efter Emmanuel Moumers död. Härtill kommer ett otal små tidskrifter, vilka ofta reduceras till mer eller mindre besynnerligt utstyrda flygblad, och som under sin korta existens kämpar för den ena eller den andra litterära skolan: Revue K, lon (lettristerna), Osmose och allt vad de heter eller rättare sagt hette. Utanför alla dylika bekymmer står den utmärkta Critique, som ett tag var försvunnen men som nu åter utkommit med understöd av Centre National des Recherches. Det är en av de bäst informerade och allmännast intresserade litterära tidskrifterna, men ägnar sig enbart åt kritiska uppsatser. Det är därför ett verkligt jordskred som äger rum denna årets första månad då plötsligt tre nya tidskrifter lanseras: Nouvelle Nouvelle Revue Franqaise, Revue des Lettres Nouvelles och La Parisienne. Trots den stammande upprepningen av ”nouvelle” är Nouvelle Nouvelle Revue Franqaise — förkortad till N(n)rf — en gammal bekant: den ryktbara tidskriften Nouvelle Revue Franqaise, Gides, Valérys, Paul-hans tidskrift som under ockupationen leddes av kolla-boratören Drieu La Rochelle och därför lades ner efter befrielsen. Ett stort förlag som Gallimard kan emellertid inte klara sig utan en tidskrift som ger det möjlighet att följa den litterära utvecklingen, och de av Paulhan redigerade Cahiers de la Pleiade var dels för exklusiva, dels alltför nyckfullt utkommande för att kunna fylla denna roll. Nrf utkom därför först försiktigt med särskilda ”minnesnummer” om Gide och Alain. Den nya Nrf, N(n)rf alltså, står under ledning av Paulhan — som redan varit tidskriftens redaktör under ett tidigare skede — och Marcel Arland. Så mycket nytt innehåller inte det 157