FILMKRÖNIKA är nu samlade i bokform, till allmän förnöjelse åtminstone för konnässörer på cyanka-lium och stryknin. Lillian Ross’ skrivmaskin är som kameran, den ljuger jämt, fast dess lögner är sammansatta av idel sanningsfragment. Därmed menas inte direkt att hennes magnifika hollywoodre-portage är lögn. Det är bara det att om Lillian Ross verkligen hade sagt sanningen om Hollywood, hela sanningen, så skulle man inte förstå hur Hollywood över huvud kan producera filmer — vilket ju otvivelaktigt är fallet — och till och med en och annan fin film. Reportaget gör anspråk på att följa en films tillblivelse, från förhandsnotiser om att John Huston planerar en filmatisering av Stephen Cranes roman ”The Red Badge of Courage” (”Det röda beviset”) till det s.k. eftersnacket om recensionerna efter New York-premiären. Filmen har för övrigt just haft sin svenska premiär under namnet ”Ung soldat” och kan lämpligen tjäna som illustrationsmaterial till denna bok. I centrum för bokens såväl intresse som stora antal cocktailpartys står Huston och filmens producent, Gottfried Reinhardt, son till Max R. Lillian Ross hinner även med ett stort antal snabbporträtt, främst kanske av Louis B. Mayer och andra stormoguler, affärsmän vilkas toughness i ekonomiska ting är genom-vävd av en stollighet i mera allmänna sammanhang, som får sina fantastiska proportioner just i ljuset av deras gudomliga ställning som herdar åt guldkalvshj orden. Obetalbara är vidare porträtten, eller rättare sagt de sar-doniskt dokumenterade replikerna, av de huvudagerandes fruar. Endast en kvinna kan vara i stånd till ett så hänsynslöst förräderi mot sitt eget kön, som Lillian Ross gör sig skyldig till. John Huston själv framstår i ganska sympatisk dager, även om eller kanske just därför att man aldrig får en klar bild av honom, inte ens av hans intentioner med den film som reportaget avser. Han liksom flyter omkring, buren av en begåvning, som Lillian Ross inte ens gör anspråk på att definiera. Han tycks stå över eller bortom Hollywood-cirkusen, hans likgiltighet kontrasterar välgörande mot alla medagerandes hysteriska beskäftighet. Han tycks ha vant sig vid det groteska spexet, gör sitt bästa av jobbet och är för övrigt mest intresserad av att jaga änder på söndagarna. Gottfried Reinhardt däremot verkar i nästan allt som Hustons motsats. Han döljer sin so ciala osäkerhetskänsla med en tafatt artistisk jargong som om han ville segla med sin faders vind in i Hollywoods gyllene hamn. Hans stående replik är som en vissling i mörkret. Han tröstar sig själv och andra med att ideligen säga: ”this will be a great picture” och det är både beklämmande och komiskt att se hur ”great” pendlar mellan konsten och plånboken för att så småningom, enligt pendlars sed, stanna mitt emellan i en både konstnärlig och ekonomisk likgiltighet. Fast vid det laget har Reinhardt stabiliserat sin ställning, han behöver inte längre vara ”great”, han får till och med regiuppdrag, flyttar följaktligen från sin mera temporära lägenhet och köper en villa i de rätta kvarteren. Till och med hans assistant producer, vars huvudsakliga jobb (enligt Lillian Ross) tycks bestå i att blanda drinkar och springa efter cigarretter, har visat sig hålla de hollywoodska måtten och även han avancerar i hierarkien — visitkortet på dörren byts ut mot en metallskylt och han får bli egen producent. När filmen först kördes upp vid en i Amerika bruklig förhandsvisning reagerade publiken negativt. Bolagsgubbarna, som naturligtvis litar mera på skinnknuttars och bobby-soxers omdöme än på sitt eget, strök följaktligen utan att rådfråga Huston de avsnitt som både han och de själva tyckte bäst om och lät en idiotisk pekfingersspeaker fylla ut och förklara sammanhangen. Det är därför mycket svårt att nu avgöra hur filmen hade kunnat bli. Men den är fortfarande tillräckligt bra för att man skall kunna ana det värsta. Stephen Cranes snart klassiska roman om amerikanska inbördeskriget berättar om hur en feg ung soldat ”mognar” och blir tapper. Det är ett heroiskt tema, men jag inbillar mig att det mera var dess inre dramatik som fångade Huston. Man har svårt att frigöra sig från intrycket att den unge soldatens, i filmen till synes ganska omotiverade, förvandling visserligen är riktigt iakttagen i sak men inte skildrad med odelad sympati. Feghet kan ”mogna” till tapperhet ungefär som känsla kan mogna till känslolöshet eller som en människa kan mogna till djur. Men Huston är mera dramatiker än psykolog och filmen följaktligen ett konstnärligt reportage liksom Lillian Ross’ bok — men med diametralt motsatta attityder. Den är konstnärlig på ett ödmjukt sätt, medan Lillian Ross lyckats göra snorkighet till konst. Huston ser kriget ur dess enda rätta perspektiv, grodperspektivets anspråkslösa ohygg 156