KOMMENTARER OCH NOTISER Gustaf Hellström avled den 27 februari, 70 år gammal. Hans bortgång kom inte oväntat; det var känt att han länge kämpat mot en svår sjukdom och att det kostat honom väldiga ansträngningar att göra färdig den stora romanen som kom ut i höstas. Det var roligt för hans läsare att få veta hur det gick för Stellan Petreus och det kändes säkert också för honom själv som om han med ”1 morgon är en skälm” slutfört ett uppdrag. BLM hade kontakt med Gustaf Hellström inte så långt före hans död. Han lovade att ge oss en novell — han tänkte för första gången på länge ta itu med en sådan, som emellertid tyvärr blev oskriven — och han lät munter och mer befriad än på länge. Det är onödigt att försöka ge BLM:s läsare någon utförligare bild av Gustaf Hellströms insats i svensk litteratur. Hans författarskap hör till de mest välkända i vår moderna prosa och hans insats till de tydligast profilerade: den trevande debuten, de många långa läroåren utan större framgångar, så öppenhjärtigt skildrade i den sista romanen. Därpå den första fullträffen med ”Dagdrömmar”, den inledande Petreusboken från 1921, och dess två fortsätt-ningsdelar. Så följde vad man kallat den stora vågtoppen i Gustaf Hellströms produktion: ”Snörmakare Lekholm får en idé”, ”Carl Heribert Malmros” och ”Storm över Tjurö”, tre romaner som hör till de viktigaste i den svenska prosan. Efter dessa stora framgångar kom så de fyra sista böckerna i den självbiografiska serien som en summering av allt det föregående och delvis med nya och mognare versioner av motiv som fanns i Hellströms tidigare, nu halvt bortglömda verk. Gustaf Hellström är en av våra främsta företrädare för den borgerliga, realistiska romanen, som bragtes till blomning av hans generation. Skildringarna av sociala och intellektuella miljöer är betydelsefulla inslag i hans böcker, men ändå inte ensamma avgörande för den sympati man känner inför hans senare romaner. Väl så stor roll spelar kontrasten hos hans personer mellan en viss kärv fasthet och en depressiv oro. Gustaf Hellström skildras ofta som en kraftmänniska och såg också ut som en sådan. I början kunde han verka något barsk, om också oklanderligt hövlig, men vid närmre kontakt upptäckte man både värme och vänlighet. Att han inte kan ha vilat trygg i egen, massiv styrka visar dock hans böcker, med deras ständiga kretsande kring skuldproblem och kring svårigheterna att finna ett hederligt och användbart sätt att leva. Vid sidan av flärd-löshet och allvar (tillsatt med en god del skånsk-engelsk humor) utgörs det dominerande draget i Gustaf Hellströms författarskap av ett ständigt, redligt sökande efter svar på frågor, som han i ”Carl Heribert Malmros” formulerat så: ”Hur skall jag leva? Var skall jag finna en fast punkt? Vad gör jag med mitt liv, jag mänska?” Till debutantnummer i mars inbjöd förra årets sista häfte och inviten till de nya författarna (de som inte givit ut någon skönlitterär bok) tycks inte ha förklingat ohörd. Ett par bidrag — som också ingår bland debuterna i detta häfte — hade vi redan på lut, men strax efter jul började manuskripten strömma in och flödet blev allt bredare ju längre 1953 skred fram. Någon exakt beräkning av antalet insända manuskript har vi inte gjort, men det ligger säkert närmare 300 än 200. Nu presenteras alltså resultatet: ett urval bland de bidragsgivare som förefallit oss längst komna och mest lovande. Elva nya för- 163