KOMMENTARER OCH NOTISER Ett bra debutorgan var i många år Brand (se artikel på sid. 197). Här en typisk förstasida från tjugotalet, där den skarpsynte läsaren bl.a. kan upptäcka Harry Martinsons namn fattare finns med i numret, därav 10 med originalbidrag och en ung dam med en tolkning av Rilke. Vi lämnar dem i händerna på BLM:s publik i tro att den lilla antologien ter sig ganska hygglig. Den tränade läsaren känner kanske igen ett tonfall här, ett tekniskt grepp där. Sådant är dock naturligt, eftersom det merendels gäller unga författare, som befinner sig i livlig utveckling och är mottagliga för intryck; vi har också velat ge prov på tendenser och smakriktningar, som förefaller att dominera bland de kommande författarna. I de flesta fall kan man dock förnimma en egen ton i dikterna eller novellen, ibland bestämd och tydlig, ibland ännu osäker och trevande. Åtskilligt talar emellertid för att flera bland de elva kommer att gå vidare mot större uppgifter och så att deras namn får se trycket åtskilliga gånger efter denna. För uppgifter om deras antecedentia hänvisas till numrets sista sida. Bland dem som inte fick plats den här gången fanns flera som också var tänkbara aspiranter på utrymme och några av dem kommer kanske längre fram att dyka upp i våra spalter. Genomsnittskvaliteten på de insända bidragen var, åtminstone vad den yttre formen angår, ganska hög och ännu tydligare blir detta om man jämför med förhållandena så nyligen som vid mitten av 40-talet. Framför allt gäller detta dikterna. Procenten av bidrag, som redan vid första ögonkastet avslöjar sina brister är för tillfället ganska liten och den formella säkerheten ganska stor. Kanske är det den allt livligare estetiska debatten som ligger bakom den utvecklingen, som väl inte heller saknar motstycken inom den utgivna litteraturen. En sådan skrivkunnighet hos författare in spe är rolig att notera, men man får akta sig för att göra för stort väsen av den på innehållets bekostnad. Formintresset kan ibland tyvärr leda till att saker som har en någorlunda välarbetad yta, men just ingenting därunder, väcker större intresse än en intressant upplevelse eller en originell synpunkt, vars språkdräkt ännu inte är färdig. Inte bara genomsnittskvaliteten utan även förebilderna har naturligtvis ändrats under den period som nyss nämndes. För sex, sju år sedan var ännu Hjalmar Gullberg och Nils Ferlin de skalder som framför andra fick släppa till tonfall och rytmer. De finns fortfarande med bland mönstren, i synnerhet trettitalets Gullberg, men andra profiler skymtar nu oftare bakom den yngsta lyrikens skisser, denna gång framför allt Harry Martinson och Karl Vennberg. Vennbergs bedrägligt lätta samtalston och skickliga bollande med facktermer från olika områden har i flera år hört till de vanligaste och lättast igenkännliga förebilderna. Martinsons friska bildspråk och dj ärvt förkortade sinnesanalogier har i år haft 164