KOMMENTARER OCH NOTISER ”Att Henning von Melsted inom vår yngre generation av berättare är den mest idérika och mångsidiga begåvningen har länge måst vara klart för betraktaren.” Så skrev Oscar Levertin 1905 om den nu vid 77 års ålder avlidne författaren. Och om en av hans tidiga böcker skrev Hjalmar Söderberg: ”Det lyser av en gnistrande, fladdrande, ovanligt intensivt arbetande intelligens om nästan vart och ett av dess blad och genom många av dem susar det också en stark och hastig poesifläkt, som ett svalt vinddrag, fyllt av nya aromer.” Men dessa två goda namn hjälpte inte Henning von Melsted mycket i framtidens litterära bank. 44 år efter det Levertins ord stått att läsa skrev Erik Hj. Linder i sin litteraturhistoria: Till de litteratörer av ”mellangenerationen”, som i sekelskiftets Stockholm gällde för framtidsmän, hörde i särskild grad tre novellister, Algot Ruhe, Henning von Melsted och Henning Berger. De två förstnämnda gjorde sig kända som erotiker i en stil, som närmast erinrade om Herman Bang och Hjalmar Söderberg. Båda avslöjade snart den inre haltlösheten i sina tekniskt rätt välgjorda skisser. Det var allt. Ingen kraftigare opposition förnams och detta skulle alltså vara nutidens åsikt om von Melsted, den t.v. gällande domen över ett från början segerombrusat författarskap som kom att omfatta över 50 böcker. Henning von Melsted själv drog sig tillbaka från litteraturen för 25 år sedan. Han var till utbildningen jurist och gjorde sig ett namn även som advokat; de sista tjugo åren av sitt liv måste han dagligen ha träffat människor som inte hade en aning om att han var författare. Man kunde se den monokelprydde gamle herrn vid en stillsam supé på någon av Stockholms utsirade äldre restauranger och tänka på vilket annorlunda eko hans namn några decennier tidigare givit i samma lokal. I vad mån den Hnderska domen är fullt rättvis kan bara den avgöra som satt sig in i von Melstedts författarskap. Själv tycks han emellertid ha varit en färgrik personlighet: hans dramatiska anonyma debut som 23-årig med ”Georg Dahna”, hans våldsamma ställningstagande i ”sedlighetsfrågan”, hans angrepp på kyrka och rättsväsen, hans fräsande radikalism — som med åren blev konservatism — allt detta och hans författarskap som illustration därav borde kunna ge anledning till en intressant tids- och personstudie. Ett missöde inträffade i själva tryckningsögonblicket med förra numret och medförde att fyra rader kastades om i tredje strofen av Karl Vennbergs dikt på s. 87. Med detta nummer följer en lös lapp, där raderna har rätt ordningsföljd; den är avsedd att klistras in i häftet. Teckning av Bertil Bull Hedlund till omslaget på Gunnar Ekelöf: ”Utflykter” 1947. Se recension på sid. 225 166