TOMAS TRANSTRÖMER EPILOG December. Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står dess master kärvt. Och skymning varar länge än dag — den väg som leder hit är stenig: vid middagstiden först når ljuset fram och vinterns colosseum reser sig, belyst från overkliga moln. Då stiger med ens den vita röken svindlande från byarna. Oändligt högt står molnen. Vid himmelsträdets rötter bökar havet, förstrött och liksom lyssnande till något. (Osynligt färdas över själens mörka, bortvända hälft en fågel, väckande de sovande med sina rop. Så vrids refraktorn, fångar in en annan tid, och det är sommar: bergen råmar, stinna av ljus och bäcken lyfter solens glitter i genomskinlig hand . . . Allt sedan borta som när en filmremsa går av i mörkret.) Nu genombränner aftonstjärnan molnet. Träd, gärdsgårdar och hus förstoras, växer i mörkrets ljudlöst störtande lavin. Och under stjärnan framkallas alltmer det andra, dolda landskapet som lever konturers liv på nattens röntgenplåt. En skugga drar sin kälke mellan husen. De väntar. 167