ALLAN EDWALL FARS NYA I april skriver jag med nylärda bokstäver, nu är hon död och när hon är djupt i jorden är hon inte kommen till gud och jesus är så gul och sjuklig, honom vågar jag inte anförtro mig. Detta händer vid den tiden jag håller på att lära mig åka cykel. Jag måste gå opp tidigt om rnornarna emedan far ska ha cykeln senare på dan. Nån springpojk har han ju inte och expediten är ju en kvinnlig så han måste åka ärendena själv och därtill behöver han cykeln. Så jag måste gå opp tidigt och smyga tyst för att inte väcka de sovande och sen kava fram på fars stora cykel med pakethållare fram och bak. Och en morgon när jag kommer ut sitter en katt en bit under huset. Det droppar nåt rött från golvplankorna och katten sitter vid en pöl som bildats av droppet. Dritt.. dritt droppar det i pölen och när det stänker på katten, slickar den sig om nosen och snurrar till med öronen. Den är alldeles rödprickig över huvet och på tassarna. Den lyser med ögonen i halvmörkret ömsom på mig och ömsom på pölen. När jag tittat en stund på katten och tänkt att det är väl nån burk som står och läcker i köket, så tar jag cykeln och kör en stund runt gårdsplan. Solen lyser blekt på gruset och bensin-macken står och tar sig mellan benen med sin skorviga gummiarm. Jag kan hålla balansen när jag skjuter fart med foten och jag kan till och med trampa en bit. Sen sätter jag fast pappbiten med tvättnypor på bakhjulet och kör iväg en bit bortåt. Det låter som en motor, det sjunger och knäpper i ekrarna och jag kör bortåt utkanten av köpingen. När jag kommer hem står far på farstubron och är blek och det står ett par till där och är tysta runtom och far tar in mig bakom affärn och ger mig praliner. Sen säger han att nu har mamma gått bort. Sen ger han mig fler praliner och säger att nu är mamma död. Inne i köket som det läckte ifrån, är golvet alldeles renskurat och inne i mors rum ligger handarbetet: nålen är stucken i broderit, fingerborgen på stolen och asken med hennes platta cigarretter. Tisdan ligger de kvar på samma sätt, nålen i broderit, fingerborgen och asken med de platta cigarretterna. Och onsdan torsdan fredan lördan. På söndan drar de henne på en hästkärra och vi går i ett långt tåg efter och far håller mig i handen. Och morbror och mina kusiner är med. Och en tjock en som brukar visa prover i affärn är med, liksom Rulle som brukade kyssa mor på hand. Rulle böjde sig över mors hand och kysste den närsynt som om han betraktade den. Och sist det hände att han gjorde så, såg jag att han hade märken av tänder på halsen och skinnet bakpå hans flint veckade sig och rentav grimaserade. Sen hörde jag dom sa att ”Rulle han bolai' natten lång han”. Det skulle vara med nån kärleksam städerska på hotellet. Han är nu med och går efter hästkärran med mor på. Och på kyrkogårn tar jag opp en träpinne och kastar opp den i ett träd utan att veta varför. Bara, där är hon nu och ser ut över världen. Tiden efter detta får jag ofta åka med far på pakethållarn. Till graven och annorstädes. En dag har far en påse med till kyrkogårn. 181