ALLAN EDWALL Ur den tar han opp en blomsterlök och sätter i jorden vid den breda stenen. Med sina röda runda händer plattar han till myllan ”den ska inte ha ljus nu inte”. Men sen ska den brista ut i tron på livet. Och promenader till söndags och ”forto-grafiapparaten”: på många kort är jag opp-ställd på stockar och stenar, vid vattenfall och utanför affärn och bilderna skeva, ofta med skugga av knäppande fader. Och far är leende på korten jag tagit, men speceristen intim, fakturaträngd, har en åder i pannan, spelar sällan schack nu. Och när en dag en blomma av obestämd färg skjuter opp vid mors grav, då är det tid för far att ändra stilen minsann: mens håret ännu är kvar lägger han sne-bena han som alltid haft oppkammat med stål-kratta. Damer kallas madamm, vilket är läst i tidning men passar illa för honom, även sen det kommer gammalt och vant är det missljud Har för bonnska läppar, jovisst. Och expediten blir vår hushållerska. Tills hon kom, var nålen stucken i broderit, fingerborgen och asken med platta cigarretter på samma plats. Till och med pianolocket var oppfällt som det var när mamma spelade. Fast hon spelade sällan och far tog hem pianot mest som inredning, det skulle se bra ut med ett par lampetter ovanför. Men ibland gav sig mamma till att fälla opp locket och vandra makligt med fingrarna utefter tangenterna. Ibland stannade hon för nån ton och lät den upprepade gånger slå mot trumhinnorna. Hennes mjuka händer... längre opp på armarna var hon fläckig som en forell. Men hushållerskan slår nu igen locket och dammar av och broderit fortsätter hon, lite snyggare, jämnare, mindre behagfullt. Cigarretterna kastar hon ut, inte burdust men väl bestämt. Hon är rullad i nacken och fallen efter ortens veterinär som dog från åtta barn. Efter den betan måste hon ge sig till att jobba bakom disken i affärn och så har hon stått för min syn: avskuren i ljumskvecket. Hon har bara haft den övre halvan, magert huvud mager hals och mager ända ner till ljumskvecket. Men nu är hon vår hushållerska och jag får se henne hel och hållen dagligdags och förvånas över hennes ben, hon kunde sparka av en på mitten med dem. Hon går omkring och stökar och dammar och står i. Hon berättar ofta om sitt hår, lockigt var det föll av i spanskan, ut kom ett nytt men det var rakt. Detta blir aldrig vidimerat men rakt är det och rullat i nacken. Och far är trotsigt nog belåten, han har små blanka paket i sin hemliglåda. Och symöten har vi ofta: fryntliga damer och magra och en vars hals fortsätter långt ner på magen. Inföst blir jag då och klappad runt om av feta händer magra händer, händer med ringar och utan och en hand som det bara är fyra fingrar på. Så tyst efter symötena. Och far med krum-ma pipan som tredje läpp. Sen blir hon fars nya. Officiellt. Det är i den väna sommartid och jag distribuerar bjudningskorten, härmed inbjuds herr och fru till bröllop. Efter detta blir hemmet antiseptiskt med ens. Och fars nya sätter opp tavlor med nakna heliga mänskor på. Välmåga tillstöter varvid fars hår faller av. Detta ger viss grandessa fast flinten är skär och knottrig. Och jag får gå ensam till kyrkogårn. Gracila vita kvinnokyrkan är byggd längesen av krigsfångar. Det var mörka män med konstigt språk som byggde sig en landsmanin-na. Hon har koketta utbuktningar och man har funnit bakvända monogram på henne. Och den blonda församlingen får främmande genljud vid psalmerna. Men vid begravning ömkar hon sorgset sitt huvud. Hon sörjer högljutt: ljudet av hennes sorg dånar långt bortom köpingen. Men annars är hon så tyst och famnar med stenarmar runt tusendubbel-sängen. Så många sänkta ögonlock i kyrkojorden och alla tvättade tysta ben. 182