BOKRECENSIONER FLYKTINGÖDET Rabbe Enckell: Hekuba. Wahlström & Widstrand 1952. 10:—. ”Agamemnon” och ”Hekuba”, Rabbe Enckells lyriska versdramer, är tvillingskapelser som fullständigar varandra. Båda handlar om vanmakt, den ena om segrarens vanmakt, den andra om offrets. I båda har heliga lagar — författaren själv kallar dem vegetativa — upphävts, så att allt som sker förlöper snett, i blindo och besinningslöst hän mot ofärd. Ett nyckelord i båda är ordet ”skev”. Så skelögd skaptes visst cyklopen att hugget som han måttade mot stenen klöv egen länd och för bedriften kallar han sig räddaren av fingret heter det med en sinnrik bild i ”Agamemnon”, och i ”Hekuba” talas om de makthavandes ”skeva välvilja”. En grundsyn som genomtränger båda dramerna ut i deras finaste förgreningar är att våldet innebär lättnad och förenkling: Hur klart är inte krigets gång, utmejslad som i marmor ... Freden däremot är svår, men dess sönderslitande motsägelser vore möjliga att lösa av människan, om hon inför gudarnas ögon utan skev beräkning följer hjärtats röst. Karakteristiskt är, att det är kvinnorna som för de heliga lagarnas talan, liksom det är kvinnorna och barnen som hårdast får umgälla deras kränkning. Barnen har i båda dramerna stumma roller: det värnlösa, skadskjutna, offrade hos dem blir desto vältaligare. De manliga huvudpersonerna återigen hugger av konflikterna med svärdet eller kryssar, försiktigt-klumpigt, med lämplighet och egen fördel som osäkra sjömärken. ”Agamemnon” gjorde kanske det omedelbart starkare intrycket med sin fräna målning av segerns vederstyggliga baksida och sitt blommande lyriska smide. I ”Hekuba” dröjer det något, innan man får den rent yttre situa tionen klar för sig, vartill kanske också språkformen med sin starka stilisering och enstaka krystade uttryck, bidrar. Men dramat är lika sant och genomarbetat väsentligt och har rader och strofer, innehållsrika som fullma-tade ax. Handlingen: En skara trojanskor har flytt från det brända Rion till en grekisk stad, dit segraren Diomedes väntas. I första repliken ligger deras situation innesluten: ”Vårt öde vilar i hans hand!” De är flyktingar utan ett eget öde, uppryckta från allt som ger livet fäste, en grå hop som darrar i skräck inför vad som väntar. Hekuba delar trojanskornas lott men som en mor och ledare. Hon utses att föra deras talan inför Polymestor, sin forna tillbedjare som ”tänker med segrarna”. I dramats huvudparti får Hekuba och Polymestor i en lång dialog mäta sina krafter. Hjälp och rättvisa är försonliga sinsemellan, säger Hekuba. ”Försonliga — men svåra att förena”, svarar Polymestor mindre djuptänkt. Han talar om ”världens dom”. Hekuba svarar: ”Jag vädjar ej till världens dom. Men till dig.” Polymestor resonerar hela tiden om det hudlösast sårbara, Hekuba är sin egen övergivenhet. Därför är striden ojämn, Hekuba förlorar alltmer fotfästet inför Polymestors hala förbindlighet, och när hon får veta, att hennes son skall uppfostras av fienden, brister hennes förstånd och hon mördar Polymestor. För henne känns det som en tillfällig rening, men när hämnden går ut över de svikna tro-janskorna, tar hon också sitt eget liv. Ingen misskund ges. Flyktingödet har i nutiden antagit sådana cyklopiska mått att man kan fråga sig, om det är möjligt att ge det en adekvat gestaltning i dikten. Enckells drama med dess evigt giltiga mänskliga tema, tragiska stämning och ekon ur det förgångna, ger ändå åt flyktingödet en personlig röst, vilken talar besinningsfullt gripande till oss få som ännu har en frist att läsa, tänka och begrunda. Margit Abenius 213