BOKRECENSIONER SVENSKA RIM? Einar Odhner: Svenskt rimlexikon. Forum 1952. 17:75. ”Det är förvånande, hvad man rimmar vigt i svenskan”, skrev Almqvist och menade därmed förmodligen att han tyckte det var lätt att rimma på detta tungomål. Det är i så fall svårt att dela hans åsikt. Det är snarare förvånande att så många skalder med så stor vighet lyckats rimma på ett språk som är så svårt att rimma som det svenska. Trots att det nya rimlexikon som vi nyligen av Einar Odhner och en nyckfull försyn begåvats med, är en stor och tättryckt bok, ger det ingen näring åt förhoppningen att vårt modersmål i hemlighet skulle äga överväldigande rimresurser. Det visar sig — och man kan lita på författaren — att det alltjämt inte finns några andra rim på ärta än smärta, snärta, svärta, hjärta och pärta, om man inte vill tillgripa namnen på tre inhemska gracer: Berta, Herta och Märta. Och vill man ha ett hyggligt rim på bärsa är man redan hänvisad till de förhatliga låneorden: perversa, kommersa och vice versa. Men har man väl överskridit gränsen till de främmande ordens väldiga vidder öppnar sig otroliga möjligheter. Vill man rimma det lilla enkla substantivet lera så står hos Odhner tolvhundra verb på parad, praktiskt taget alla laboratorietillverkade och — trots sina än lysande, än tvivelaktiga anor från Athen, Rom och Paris — i svansen nödtorftigt likriktade för att tjäna nyttiga ändamål i trivialskola, apotek och räknekontor. Jag tror inte det finns mer än ett par nordiska ord som slutar på -on, men med hjälp av en serie som börjar med abbreviation och slutar med vindikation kan hugade skalder numera välja på närmare sexhundra klyftiga rimord till hj on eller kon. Det finns sex rimord på -impa men omkring tvåhundra -ismer. Utan att behöva bekänna sig till någon av dessa kan vem som helst efter att ha ögnat över spalterna vid uppslagsorden -i eller -isk säkerligen sammanställa grötrim av ännu större själfullhet och djupare innebörd än till exempel följande: Att med gravitetisk frenesi etablera homiletisk anemi är genetiskt — hypotetiskt — formidabel hysteri. Som synes är det, trots det utmärkta redskap som genom detta rimlexikon kommit den svenska skaldekonsten tillgodo svårt att alldeles undvara av alla kända svenska glosor, men en någorlunda hugstor rimmare skall lätteligen kunna begränsa det svenska ordförrådet till en liten hop av bindeord och hj älpverb. Redan det första rimlexikon som kom ut på den svenska marknaden för trehundra år sedan blev föremål för en smula glam och torneij, och skämtarens uppgift är enkel. Men detta sista rimlexikon — jag är nästan övertygad om att det är det sista på svenska med denna beteckning — har i första hand förtjänsten att det genom sin ordgruppering långt tydligare än andra ordlistor gör oss uppmärksamma på i hur hög grad hela vårt ordförråd förnyats eller invaderats, och på vilket torftigt sätt denna förnyelse eller invasion sker — eller måste ske. De nya orden måste nästan restlöst acceptera de banala standardändelser eller rättare stereotypa slutstavelser som svenska språket så smidigt tillhandahåller. På så sätt blir vårt språk så småningom kanske världens rimrikaste — men vilka rim! Kanske ligger rentav orsaken till rimdöden i den moderna svenska poesin till någon ringa del i denna besynnerliga språkutveckling, denna oerhörda invasion av ord som ingen med självaktning har lust att rimma? Sådant det nu föreligger och vilket ytterligare, ännu okänt ändamål det än kan tjäna, har Odhners rimlexikon i varje fall också förtjänsten att vara ett grundligt arbete, intelligent uppställt och genomfört med systematisk akribi (två ord som är lätta att rimma ”i svenskan”). Det är fullt ”up to date” (när får vi den efterlängtade formen uptodatisk eller uptodaterad?) — både ”haderia” och ”blommografera” är med. Det är demokratiskt — ”korpralska” rimmar på ”generalska” ehuru icke på ”amiralinna”. Det är generöst med sällsynta ord — vad är solfatar och pe-tard? Däremot saknas ordet psykopat som rimmar så klangfullt på bikarbonat. Det är generöst med dubbelformer av misstagskarak-tär: fungera och funktionera, sodomi och so-domiteri. Det är litet överansträngt i sina försök att göra en heroisk skillnad mellan e-ljud och ä-ljud: egga får rimma med lägga, men inte beklädd med beredd. Det är alldeles för välvilligt i accentfrågor: gamle kung Bcle, Lycksele och ukulele är inget vackert rimband. Tryckfelen tycks vara få, men ”osais” skall väl vara ”oasis” och ”tenakel” förmodligen ”tentakel”. 214