NYA UTLÄNDSKA BÖCKER kändes kanske lite egendomligt för den som nyss återvänt från den fattiga och föga klädsinnade irländska landsbygdsbefolkningen att komma till denna premiär, där hela det Stockholm som det talas om mött upp i smoking och stor toalett. Men John Ford har heller inte, som man kanske väntat av regissören till bl.a. ”Vredens druvor”, tagit fasta på de många betydande sociala, ekonomiska och kulturella problem, som de styrande och befolkningen på Irland har att kämpa med. Men har man inga strängare krav på social realism, och det behöver man väl inte alltid ha, faller man helt till föga för denna glada, tjusande och mycket vackra film. (Färgsättningen är också merendels så fin, att man i fortsättningen inte utan vidare lär kunna använda ordet Technicolor som skällsord.) Historien om den från Amerika hemvändande Sean Thornton och hans besvär med den vackra och eldfängda, givetvis rödhåriga, Mary Kate Danaher, är hämtad ur en bok av den irländska författaren Maurice Walsh. Det är en glad och känslosam berättelse, av det slag som de flesta irländare tycks älska att läsa och ryckas med av. Ford och hans medarbetare har också varit på söndagshumör när de genomfört denna dramatiska solskens-historia. Man har i det vackra Connemara-landskapet, i närheten av bergskedjan Twelve Pins, valt ut en underbar miljö — ingen res-lysten publik skall behöva tvivla på att ”Gröna ön” gör skäl för namnet. Byn Cong har förvandlats till den propraste av irländska byar, filmens Inisfree. Man känner igen namnet från W. B. Yeats: I will arise and go now, and go to Innisfree Så har man tagit fasta på allmänt omfattade typiska drag hos irländarna: national- och släktkänslan, hetsigheten och slagsmålslusten, lidelsen för alla slags tävlingar som kan ge upphov till vadhållning, förmågan att konsumera porter och whisky, det myckna sjungandet av glada och vemodiga folksånger på pubarna etc. Därpå har man använt ett rejält förstoringsobjektiv; krumelurerna har gjorts ändå krumelurigare och det hela har fått ett drag av betvingande munter självironi, som på intet sätt fläckar den starka självkänslan. Överdrifterna är ibland stora, men konstnärligt verkningsfulla, de ger inte någon felaktig bild — att ett tåg avgår avsevärt försenat, därför att man först måste invänta slutet på en rafflande fotbollsmatch är t.ex. inte något grundlöst skämt. Möjligen tycker man att filmprästernas frigjordhet och benägenhet att titt och tätt se genom fingrarna förefaller att vara uppfattad utanför det strängt katolska Irland. Flertalet av de ledande rollerna spelas av irlandsfödda och av på Irland verksamma skådespelare. Och de spelas bra; samtliga typer verkar i grunden autentiska. Maureen O’Hara som Mary Kate har visserligen en scen där hon, tillsammans med en hjord får, ålar som en demimond genom det irländska landskapet, men bortsett från denna obetydliga detalj är hon helt övertygande i sitt spel — och enormt attraktiv. John Wayne lyckas också ge illusion av den blandning av självsäkerhet och vilsenhet, som väl den från en hård amerikansk uppfostran till irländska seder och en komplicerad kärleksförbindelse återkomne mannen måste uppleva. Den fantastiske Victor McLaglen har något av en önskeroll som Mary Kates grovhuggne och stridslystne äldre bror, och han gör den också med vitalitet och fin avvägning. Ett stort antal av filmens många kvicka repliker har fallit på Barry Fitzgerald, mannen med det internationella droskkuskansiktet. Det är också till stor del denne utomordentlige karaktärskomi-kers förtjänst att publiken filmen igenom har så festligt roligt. Men också de minsta roller är välbesatta. Mannen bakom disken på puben har ett sätt att säga ”porter”, så att man grips av en fruktansvärd törst. Någon gång kan Ford visa en benägenhet att låta kameran dröja vid lite snarfagra turistvyer eller överraska med ett grällt Hollywood-arrangemang. Men det råder ingen tvekan om att ”Hans vilda fru” som helhet är en film, vilken man kommer att minnas mycket länge, och gärna kommer att se om. Axel Liffner NYA UTLÄNDSKA BÖCKER Ett redaktionellt urval bland arbeten som icke omnämnts på annan plats i detta nummer, huvudsakligen baserat på kataloger, recensioner, annonser o.d. Danmark och Norge Heiberg og hans Skole i Kritiken av Paul V. R u b o w. Gyldendal. Köpenhamn. 16: 75. Den stränge 1880-talskritikem (och vaudevillförfat-taren) tecknas av en bland sina främsta efterföljare (bland kritiker) i modern tid. Det gule hus av Finn Gerdes. Gyldendal. Köpenhamn. 8: 75. 236