FILMKRÖNIKA Från ”Hans vilda fru”, regisserad av John Ford, alias Sean 0’Feeney är propagandistiskt tillrättalagd som varning för atomspionage med kallt utnyttjande av psykologiska skräckeffekter. När filmen börjar säljer den berömde vetenskapsmannen hemligheter till främmande makt utan att man får skymten av en motivering eller förklaring. Hela hans handlingssätt verkar enbart dikterat av sinnesförvirring, och när han i filmens sista scen stapplar mot en säker dödsdom minns man ”De smygande stegen” som påstod att mänskligheten behöver läkare, inte bödlar. ”Tjuven” är kanske avsedd som ett avskräckande exempel, liksom dödsstraffet, men den blir främst ett avskräckande exempel på att estetiska experiment utan känsla inte blir konst. Ingrid Arvidsson JAG MINNS MIN GRÖNA Ö Slagsmål är väl sällan vare sig uppbyggliga eller roliga att beskåda, och filmslagsmål har Hans vilda fru. Manus: Frank S. Nugent. Efter en novell av Maurice Walsh. Regi John Ford. Re-public Film. vanligtvis en synnerlig förmåga att locka fram olustkänslor. Men den jättefajt som så småningom brakar lös i ”Hans vilda fru” är en storslagen humoristisk grotesk, och man ler och nickar instämmande när den ene kämpen säger till motståndaren: ”ni kommer aldrig att få se en bättre innan ni dör — om ni lever så länge.” Det av gemyt och kämpaglädje präglade storkurret utspelas på Irland mellan irländare. Naturligtvis, höll man på att säga, ty dessa har ju rykte om sig att vara nummer ett då det gäller att plocka fram smockor. Hur de fått detta rykte kan förefalla dunkelt även för en trägen irlandsfarare; men det hör ju inte hit. Mästerregissören John Ford, som är född och uppvuxen på Irland under namnet Sean 0’Feeney, har realiserat en gammal dröm och gjort en storfilm i irländsk miljö. Det har blivit en festlig och ur många synpunkter berömvärd film, som också fått tre stycken första pris vid festivalen i Venedig och haft bejublade galapremiärer i New York, London, Dublin och nu senast på Royal i Stockholm. Det 235