KOMMENTARER OCH NOTISER med en autentisk signatur av Sir Arthur Conan Doyle, vilket till en början kan te sig något svårförklarligt, eftersom han dog redan 1930. Kort före sin död signerade emellertid Doyle en annan, större upplaga av sina verk och skrev då på 147 ark för mycket. Dessa blev liggande på förlaget, tills dess man nu kommit att tänka på den nytta de möjligen kunde göra genom att locka fram plånböckerna hos de trogna. Historien har alltså en fullt naturlig förklaring, och inte, som man skulle kunna tro, något samband med Doyles spiritistiska intressen. Hade han fått förmågan att ingripa här nere skulle man förmodligen i stället ha hört av honom i samband med premiären på den nya engelska balett som (löst) bygger på Sherlock Holmes’ äventyr. Att döma av de engelska recensionerna erinrar dess virrvarr av gorillor, strypare i trikåer och våldsamma upptåg mera om Edgar Wallace; det enda som finns kvar av gentlemannen från Baker Street tycks vara resmössan med öronlapparna. Fullt auktoriserad är däremot den svit nya berättelser om Sherlock Holmes som nu börjat publiceras. Inte heller de har någon spiritistisk upprinnelse, auktorisationen kommer från Adrian Conan Doyle, en son till Sir Arthur, som samarbetar med den kände engelsk-amerikanske kriminalförfattaren John Dickson Carr. Den trogne sonen Adrian, som alltid har ett vältummat exemplar av pappas samlade verk i kajutan på den skonare där han bor, garanterar att t.o.m. kommateringen är autentisk. Man har också hållit sig nära grundtextens motivkrets genom att ta upp fall som Holmes eller Watson nämner i förbigående. Första provet på herrarnas samarbete stod nyligen att läsa i Life. Historien hette ”Äventyret med de sju klockorna”, vilket låter fullt övertygande. Hur texten skall bedömas vågar knappast den yttra sig om, som står utanför de inre Holmes-cirklarna; därifrån har såvitt känt är ännu ingenting sagts i den delikata frågan. Att historien är en ganska elegant pastisch, om också tämligen lättlöst som problem, ser däremot även den fåkunnige. ”Äventyret med de sju klockorna” är f.ö. illustrerat av svensken Adolf Hallman, som numera bor i New York. Hallman har redan gjort sig ett gott namn som tecknare i U.S.A.: utom i Life har han haft teckningar i många andra av de största och mest svårflirtade tidskrifterna. Bland de böcker han illustrerat kan nämnas en upplaga av Thackerays ”Henry Esmond”. Halklor Kiljan Laxness besökte nyligen Stockholm och även vi sammanträffade då med honom för att fråga om några saker. Laxness visade sig se ut ungefär som en skotsk major, med gulbrun tweed-kostym och stubbad mustasch. Han lade också i dagen samma älskvärda jovialitet som brukar utmärka sådana herrar, åtminstone utom tjänsten, men vi hade till en början vissa svårigheter att komma honom in på livet, eftersom en ring av andra nyfikna förtjust omgav detta idealiska intervjuobjekt. Efterhand glesnade emellertid kretsen såpass att vi kunde avföra författaren till en soffa. Herr Laxness nämnde inledningsvis med en saktmodigt förebrående blick att han sett det ungdomsfoto av honom som BLM införde för några nummer sedan. Vi bytte raskt ämne och frågade om de laxnesska böckerna gick bra i U.S.A. Författaren svarade med ett nytt vemodigt leende att en av hans böcker kommit ut där för några år sedan och sålts i 600 000 exemplar, men att både den ursprunglige förläggaren och hans kolleger varit såpass rädda för komplikationer om de gav ut mer av en författare som ansågs för kommunist, att ingen vågat fortsätta trots framgången. Vi frågade då om Laxness’ böcker gick bra i Ryssland, men fick det något överraskande svaret att de inte kom ut där heller. Med undantag för den lilla ”Atomstationen” an 245