KOMMENTARER OCH NOTISER sågs de inte fylla de önskvärda formella kraven på god litteratur. Själv ansåg Halldor Laxness att detta inte var något särskilt lyckligt förhållande. Vi instämde hjärtligt. Laxness angav vidare att han finge anses som en föga partibunden man. Han berättade att hans vänner i Moskva skulle bli lika överraskade över att höra honom kallas kommunist som en svensk över att höra att L. fått Vasaorden för sina insatser till den konservativa sakens fromma. Samtalet avbröts av en annan intervjuare, som med beundransvärd rättframhet frågade Laxness om han ansåg det franska filmmanuskript som en gång gjordes på hans roman ”Salka Valka” vara bättre än det som nu gjorts i Sverige. Laxness, som ingalunda motsvarar den gängse vanföreställningen om en i basalt huggen sagoberättare, log älskvärt under mustaschen och svarade: ”Det var mera franskt.” Lucien Maury har nyligen avlidit, över 80 år gammal. Hans namn förtjänar att bli ihågkommet med största aktning av alla som intresserar sig för att svensk litteratur får läsare utomlands och av alla som sätter värde på kulturella förbindelser mellan Sverige och Frankrike. Alltsedan han för 50 år sedan kom till Uppsala som fransk lektor verkade han outtröttligt för att introducera och presentera svenska böcker och författare bland sina landsmän, vilka som bekant inte hör till de folk som är ivrigast efter att veta hur andra har det. Maury var verksam ännu in i det sista. Den lyckade start som ”Barabbas” och flera andra nyare svenska böcker fått på fransk bokmarknad var till stor del hans verk. Och samma dag som dödsbudet kom fick BLM från honom två urklippta artiklar om ny svensk litteratur, som han kort förut haft inne i franska tidskrifter. Det finns numera andra och yngre förespråkare för svensk kultur i Frankrike, men Maury intog med sina vidsträckta förbindelser och sin auktoritet en särskild plats bland våra inofficiella sändebud som nog till en början blir svår att fylla. En hel roman ingår i detta nummer av BLM, nämligen Louise de Vilmorins ”Madame de ”. Under tidigare år har BLM flera gånger tryckt längre berättelser: James Hiltons ”Adjö, Mr Chips” och H. G. Wells’ ”Krocketspelaren” är några sedermera mycket kända böcker som i sin helhet stått att läsa här. Vi vill gärna även i fortsättningen ge våra läsare en och annan sådan present och börjar med denna lilla utsökta roman, som första gången kom ut 1951, fick en lysande kritik både i Frankrike och England och sedan dess upplevat många upplagor. Louise de Vilmorin hör till de främsta bland de nyare namnen i fransk litteratur; hon har nu givit ut en handfull små romaner, av vilka ”Julietta” vid sidan om ”Madame de ” är den mest kända. Louise de Vilmorin skriver med klassisk fransk klarhet utan att för den skull offra åt några förenklingar. Under den svala, eleganta ytan finns en ovanlig psykologisk skärpa och bakom den graciösa satiren finns en originell och allvarlig syn på världen. Louise de Vilmorin är lätt på hand. Om en av hennes andra böcker skrev den engelske författaren P. H. Newby i en trevlig recension att den kom läsaren att känna sig en smula besynnerlig: ”Han för handen till kinden för att känna efter att allt är som det skall. Men först när han står framför en spegel förstår han vad som håller på att hända. Det är något ovanligt för en läsare av nutida romaner. Han ler.” ”Madame de ” lockar inte bara fram leenden, men den ger ändå ett befriande intryck av överlägsen och självklar lätthet. Den verkar att vara gjord på lek, men det är en stor konstnärinna som lekt. 246