WILLY KYRKLUND OM ATT FÖRSTÅ PRIMITIV DIKT Med att förstå en dikt kan man mena att rätt förstå den, dvs. att uppfatta den så som upphovsmannen har tänkt sig att den skall uppfattas. Motsatsen är att missförstå. Ett sådant betraktelsesätt har emellertid visat sig mindre givande i fråga om den moderna mångtydiga dikten. Denna presenterar sig ju ofta såsom någon sorts svårbestämbar arte-fakt, den man håller upp mot ljuset i olika vinklar för att se vad som skall hända (med en själv vid betraktandet). Om man här använder ordet ”förstå”, så menar man ungefär ”att påverkas av, att få ut någonting av” el. dyl. Motsatsen är att oförstå. Denna inställning till diktens förstående är den vedertagna. Den intages även när det gäller primitiv dikt. Att ett betraktelsesätt, som framtvungits av den mest avancerade och utsökta diktarten, tillämpas på den primitivaste och enklaste, kunde vara ägnat att inge betänkligheter. Några sådana betänkligheter kan man i allmänhet icke spåra hos personer som å konstens vägnar tar befattning med primitiv dikt. Den primitiva dikten har blivit känd och erkänd vid samma tid och på samma torg som den moderna lyriken, samma försäljare har prisat bägge varorna — och vad utseendet anbelangar är det inte stor skillnad på dem, när som den primitiva poesien har blivit nedskriven och översatt och tryckt på fint vilt papper med versrader och latinska bokstäver och allt. Följaktligen nalkas man den primitiva poesien på samma sätt som man nalkas den mest avancerade, i ett tillstånd av oerhörd högandlighet (självsäker eller osäker alltefter vanan) med Apollinaire i den ena byxfickan och Divina Commedia i den andra; man lyfter upp det primitiva speciminet mot ljuset, man luktar på det och utbrister: ah ... Om många av dessa skönsjälar torde gälla att de aldrig har gått ut i skogen en sommardag och plockat blåbär för att det är gott, utan har de gjort det så har de gjort det för att de (under den perioden) var naivister. Dessa högt bildade och tankeskarpa personer oroas naturligen icke av tanken att de möjligen kunde ha missförstått det primitiva speciminet. Kategorierna ”rätt förstå” och ”missförstå” har som nämnts på goda grunder förlorat sin aktualitet i dessa sammanhang; de utgör icke någon fruktbar synpunkt. Man kan icke invända någonting mot detta resonemang. Om vildarna menar sig göra pottor och gör konstverk, är det bättre än när vi menar oss göra konstverk och gör pottor. Vi bör — med våra större möjligheter — få avnjuta vildarnas pottor oavsett vad vildarna själva anser att de skall användas till. För en mindre högt bildad och mindre subtil person ställer sig emellertid saken annorlunda. För honom har begreppet ”missförstå” ingalunda förlorat sin aktualitet. När han läser en primitiv dikt plågas han ständigt av tanken att han kanske uppfattar fel, att känslotonen var en helt annan, att han har fått hela smörjan alldeles om bakfoten. Ty allt vad vi säger, den enklaste fras, är begriplig endast genom tiotusen tysta antaganden — därför kan vi meddela oss med våra närmaste, emedan vi känner dessa antaganden, därför har vi svårt att förstå främlingar, att läsa döda språk, emedan vi icke känner dem alla — men vad vet vi om de tiotusen antagandena hos en huvudjägare på Nya Guinea? Nåväl, detta är alltså den mindre subtiles 3 BLM 1953 IV 273