WILLY KYRKLUND bekymmer — och man kan fråga sig varför en mindre subtil person skall göra sig så mycket bekymmer för en sådan sak som primitiv dikt, vilken ju när allt kommer omkring inte är någon särskilt vanlig litterär artikel. Varför läser han primitiv dikt? Detta kan bero på att han till sina övriga osäkerheter och tvivel lägger också tvivlet på diktens och diktandets meningsfullhet överhuvud. Han säger sig att i vårt oerhört invecklade samhälle många verksamheter och värderingar, även grundläggande sådana, är rent konventionella, endast att man icke precis vet vilka eftersom man saknar överblick över sig själv. Man kan då icke veta till vilka delar dikten som värde och verksamhet är någonting rent konventionellt. Den primitiva dikten, uppvuxen i ett enklare samhälle, skulle ge oss en ledning, här träder vi till diktens urkällor, här hoppas vi finna vår ängsligt sökta bekräftelse på diktens nödvändighet. Detta kan möjligen låta som ett lärt litteraturvetenskapligt intresse, men behöver ingalunda vara det. Vår mindre subtile vän har inte mycket smak för litteraturvetenskap, för honom är det en rent personlig angelägenhet, vad han söker är litet frid i sin själ, några droppar om kvällen vid oro. Och i och med att han gjort klart för sig vanskligheten att rätt förstå och oroar sig för den, har han väl kommit så långt som han kan nå. Naturligtvis är det ingenting som hindrar honom att studera kolossala mängder etnografi och primitiva språk, ingenting utom livets korthet och dessa studiers längd. Så länge han inte glömmer sin osäkerhet kan väl sådana studier alltid vara till någon nytta. Det mest påtagliga osäkerhetsmomentet när det gäller att rätt förstå primitiv lyrik utgöres ju av den språkliga överflyttningen. Ofta nog är sången upptecknad och tolkad av någon som är styvare i etnografi än i poesi eller styvare i missionering än i filologi eller också upptecknad av en person som har varit på platsen och tolkad av en annan som förmodas förstå sig på språket. Även om man lämnar åsido specialfall, som att innebörden av sången icke förstås av sångarna själva emedan språket blivit föråldrat, uppblandats med nonsens-ord el. dyl., så är det klart att det poetiska uttryckssättet med sina för den utomstående oanade allusioner kan göra det ytterst svårt att få fram någon mening alls ur den givna texten. Därtill kommer att en sång skall föredragas på ett visst sätt, i ett visst tempo; att förmå sångaren att upprepa en särskild fras långsammare är ofta omöjligt. Den efter alla dessa mödor erhållna översättningen må publiceras i ett etnografiskt verk på något av de större språken. Där plockas den nu upp av någon som är styvare i poesi än i de ovan nämnda disciplinerna, och översätts exempelvis till svenska. Att den sålunda erhållna produkten av ännu någon annan högt bildad person göres till föremål för en detaljerad undersökning av det vilda folkets stilistiska uttrycksmedel, måste betecknas som aningslöst. Ett exempel. I nummer 3/1949 av tidskriften Poesi finnes en längre essä av Oscar Parland om indiansk lyrik. Framställningen bygger helt på materialet i Christer Linds antologi av primitiv lyrik ”Stigen och regnbågen”. Parland diskuterar på ett ställe strofbyggnad och rytmik i en sång som har återkommande tematisk upprepning med variationer. Sånger av denna typ har ofta ett rätt obestämt antal verser, varvid variationernas utformning kan vara högst tillfällig. Om den ursprungliga sången haft den strama och välavvägda komposition som Parland funnit i den tryckta versionen är osäkert. Vad rytmiken beträffar är det ännu värre. Att svenska språket har en tryckaccent som tillåter poeten Christer Lind att arbeta med raffinerade rytmiska effekter är en sak, rytmförhållandena i den indianska sången en helt annan. Vi vet inte om det existerar någon tryckaccent alls i originalspråket, vi vet ingenting om dess accent- och kvan-titetsförhållanden, vi vet inte på vilket sätt en eventuell fritt rörlig tryckaccent utnyttjas vid framförandet av en sådan sång, vi vet inte i vilken mån de långa och korta uttrycken i 274