IN MEMORIAM avgöras om de är sanna eller falska. Det blir bara lösa anklagelser och lösa försvar och av sådant kan ingen utomstående känna sig informerad. Annorlunda förhåller det sig med bernt erik-sons påståenden om själva missförstånden. I det avseendet är hans replik upplysande och stimulerande, även om j ag tror att den är upplysande snarare om hans författarskaps intentioner än om dess föreliggande resultat. Det väsentligaste argumentet i bernt erik-sons kritik av kritikerna är väl att de inte skulle ha förstått att skilja mellan när författar jaget talar å egna vägnar och när det talar å andras vägnar, fingerar, citerar. Kritikerna skulle alltså ha tillagt författaren åsikter som i själva verket bara hans fingerade röster omfattar. För min egen del kan jag säga att jag efter den första genomläsningen av boken reflekterade på denna tolkning bl.a. för att det därigenom skulle bli möjligt att ”rädda” en del saker som, om de vore författarens egna uttalanden, för mig skulle framstå som ointressanta eller omöjliga att acceptera. Men att en tolkning är möjlig innebär inte att den är den rätta. För att man ska välja en tolkning måste den ju ha en nödvändighet som framgår ur det sätt på vilket författaren har lyckats konstnärligt förverkliga de intentioner som skulle ligga till grund för just denna tolkning. För bernt eriksons del skulle alltså ovanstående resonemang innebära att han för att övertyga oss om, att vi måste välja hans tolkning av förhållandet mellan författar jaget och bokens ”påståenden”, skulle ha varit tvungen att välj a sådana konstnärliga gestaltningsmedel som skapade distans mellan författarj aget och påståendena. Om han över huvud taget avsett att göra detta kan inte läsaren avgöra, han har bara texten att hålla sig till, och enligt min — och tydligen även andra kritikers — mening kan man där inte iaktta några övertygande resultat av dessa eventuella försök till distansering. Där finns inget yttre frame-work, inga stilistiska ironier, inget objektivt reportage, föga av montage-teknik, inga innehållsliga förtecken som ger avis au lecteur om författarens förhållningssätt till materialet. Frågan om the point of view, hur författaren presenterar sitt material är ju ett av diktandets centrala problem. Och romankonsten uppvisar i synnerhet från och med Flaubert en rad exempel på hur författare utarbetat framgångsrika metoder för att gestalta samma attityd till materialet som den vilken bernt erikson tycks inta eller vilja inta. Man behöver bara nämna Flauberts efterlämnade roman Bouvard et Pecuchet där han ville ge en väldig encyklo-pedi över hela sitt sekels stupiditet. För detta ändamål gjorde han excerpter ur åtminstone 1 500 böcker och presenterade detta material genom två fingerade, enfaldiga typografer. Hos Flaubert är den rätta tolkningen ofrånkomlig och nödvändig. Hos bernt erikson finns det bara en enda genomgående, starkt personlig stil, som inte släpper fram materialet förrän det är så färgat att det är omöjligt att uppleva några underförstådda, objektiverande citationstecken kring det. Om författaren ville att vi skulle uppleva citaten, då finge de väl lov att förmedlas i oförvanskat skick och inte preparerade av författarens åtminstone halva sympati. Den konstnärliga gestaltningen finge sedan förläggas till ramverket. Jag är medveten om att problemet är svårt och det vore intressant att se bernt erikson närmare utveckla det vid något tillfälle. Än så länge måste jag på ett avvaktande sätt hålla fast vid min åsikt att svagheterna i bernt eriksons på många sätt vackra bok återgår på en bristfällig och sj älvmotsägande lösning av för-fattarj agets perspektiva problem. Sven Lindner IN MEMORIAM Ivan Olbracht f. 1882, d. 30. 12. 1952 Med Ivan Olbracht (hens verkliga namn var Kamil Zeman) har den moderna tjeckiska litteraturen förlorat ett av sina allra främsta namn. Olbracht debuterade 1913 med en samling noveller om vagabonder och cirkusfolk (däribland ”Rackaren och hunden”, översatt till svenska i ”Nya tjeckiska noveller”, 1927). Hans författarskap kretsar gäma kring de ensamma, de utstötta och trotsiga, i konflikt med samhälle och omvärld men med en inre längtan efter kontakt och gemenskap. Sådan är Mach i ”Det mörkaste fängelset” (1918), tjänstemannen som drabbas av plötslig blindhet, Anna i revolutionsromanen ”Anna, tjänsteflicka från landet” (1928, sv. övers. 1932) och Nikola Suhaj, rövaren, i romanen med samma namn (1933). Den sistnämnda boken gjorde Olbracht känd långt utanför sitt lands gränser (översatt till ett dussintal språk, bl. a. danska 1934). Här skildrar han mot bakgrund av den oroliga efterkrigstiden 1918—21 och det romantiska karpatoukrainska landskapet en modem Robin Hoods kamp mot lagar och myndigheter. Kar-patoukraina blev hans litterära domän. Han återvände dit i den lika berömda boken ”Golet i dalen” (1937), tre berättelser om livet bland de fattiga ortodoxa judarna i denna landsända. Som så många andra tjeckiska intellektuella under mellankrigsåren stod 01- 316