RIDÅREPLIK sorglustigare sätt har erhållit ett vederhäftigare intyg om den dokumentära äktheten. Hade reaktionen blivit en smula annorlunda om jag med vanlig litteratör slug beräkning försett åtminstone ifrågavarande aforismer (och alla andra tusentaliga passusar) med till exempel bruksanvisande förtecken å la Capek? Ligger den textanalytiska, tonkännande insikten till den grad oåtkomlig att man inte på egen hand kan urskilja ens så elementära kategorier som exempelvis truismparodiska paroditruismer, avhuggna ekon ur historia-naturhistoria-kulturhistoria, fågelallvarliga dårfinkerier, hela den ändlösa raden av inkarnationer och maskerader och härmningar etceteraievighetamen (därför att poeten ju bara är en obeskrivligt liten lus på det obeskrivligt stora omvärldsdjuret), skratt i gråt och gråt i skratt, mekaniska rabbelläxor som punkteras av ett kommatecken, huvet på sne mitt inne i de linjalrätaste officialsamman-hang, all den principiella SYNTETIK som innerst betingar textstrukturens kollisions förvirring o.s.v. o.s.v.? Tror man tillochmed att ’Jag är — bernt erikson? Uppfattar man inte att det mycket enkla kan äga ett blodsbands-djupt systerskap med det mycket svåra? Far-gue har sagt oss att ett skönt konstverk inte behöver någon barnjungfru. Javisst (nejvisst); men det får ändå en, och inte en utan hundra, och inte hundra utan tusen; och deras kvantitativa förekomst verkar inte stå i något konstruktivare förhållande till deras kvalitativa uppfostraregenskaper. Låt mig vidare inte anse att det i detta sammanhang existerar någon egentlig möjlighet att ens antyda en ideologisk frontskisse-ring; låt mig heller inte tro att det är meningsfullt att uppföra sig som om en snabb-anlagd självporträttsantydan skulle kunna desavuera insikten om det mer önskvärda i att företa en avrundande kommentar till själva läsarmetodiken, till kritikens mediumkaraktär. Med en oböjlig hals kan svanen inte äta den föda som den både ser och känner. Alltså: vi har även upplevt kritikernas affektiva pre-fixering och snabbskummande ytlighet, moto-riserad av det alltför individuellt konstitutionella hjärtat. De frågar sig: vad står i boken? De borde komplettera sig: vad står inte i boken? De borde komplettera sig: vad står definitivt livsinskrivet i dem innan de börjar utläsa ur det inlästa? De borde komplettera sig: låta diktarna recensera sina recensenters recensioner, vilken totaldemokratisk spekulation! Alla dessa konservativa gamla kritiker! Alla dessa radikala unga kritiker! Alla deras så generöst utfärdade egenskapsattester! Deras attackdjärvhet i den prioriterade positionen: alltid sista repliken, alltid publikförfö-rarmarginalen, alltid dessa kaffekvartsstudier över årsarbeten! Talar du med hundra tungor så nyper de tag i tre av dem och värderar sedan samvetsgott alla hundra! Älskade me-ningsvänner-meningsovänner, befria mig åtminstone från er mumifierande lera! Dessa dignande missförståndskaravaner, lastade med allt mellan honungsvaggor och saltlake! Nyrevidering av handböckerna i Konsten Att Skälla Rätt! Om svanen begynner med mycket försiktiga halsvridningar så kommer den småningom att nå en del av födan! Låt inte det sämsta hända er: att vi inte ens lyssnar! Era premissers isberg, oredovisade och bestridda; era färdigstabiliserade ideologikomplex, fastvuxna som födelsemärken! Kollegialitetens öra invid alla gläntande omdömardörrar! Det garanterat skrämselfria valet mellan att förse sig med harhjärta eller med Herrens hjärta! Naturligtvis måste ni skaffa er såll, många såll: ett stort antal såll att sålla bort världen med: en myriad av såll att sålla bort världens myriadiskhet med: ty den angår er ju väsentligen när den råkar tangera era personliga intresseregioner, de lika ömt vårdade som sorgfälligt avgränsade: sålunda undansållade från alltet i egentligaste mening kan ni rofyllt ägna er åt att kommentera den förnämliga kyrkspireglansen i det heliga sektorutskäran-dets ack så gyllene sjuhörningar! SVAR TILL BERNT ERIKSON bernt erikson är inte nöjd med sina recensenter; han anser att de har missförstått hans nya diktsamling. Han vill inte låta detta eventuella missförstånd bottna i att kritikerna — på ett subjektivt ärligt och intresserat sätt — bedömt boken utifrån andra utgångspunkter, erfarenheter, läsintryck och krav än bernt erikson själv och att därför deras bedömnings-resultat kommit att avvika från hans. Han vill i stället återföra denna avvikelse på psykologiska faktorer hos kritikerna. Sådana psyko-logisk-genetiska resonemang utgör ju ingen instans för bedömningen av ett påståendes sanning. Dessa resonemang är meningslösa att försöka besvara eftersom vi inte har tillgång till någon logisk instans inför vilken det kan 315