KOMMENTARER OCH NOTISER En färd till Sigtuna Den nya kritiken var det viktigaste diskussionsämnet på den diktarkonferens som Sig-tunastiftelsen ordnade i april. Även vi var inbjudna, anlände i en buss full av diktare och inkvarterades tillsammans med en poet från Ådalen i ett skolrum, där väggarna pryddes av nykterhetsaposteln Wieselgren, blomsterkonungen Linné och en för oss okänd herre från början av frihetstiden, med ett sardoniskt löje på de tjocka läpparna. Mycken tid att sällskapa med dessa stora bortgångna blev det dock inte, eftersom programmet var väl fyllt av föredrag och diskussioner. ”Är litteraturen psykologiförgiftad?” lydde första dagens text och de flesta diagnostiker var eniga om att förgiftningen finge anses rätt utbredd. Följande dag diskuterade man ”Dikt och doktrin”; Arnold Ljungdals klargörande inledning kommer senare att utvidgad publiceras i BLM. Låt oss emellertid lämna dessa ämnen och bara konstatera att de diskuterades med iver och merendels med allvar, med ett och annat uppfriskande snedsteg. Man fick höra både poetiska och doktrinära inlägg, länge förberedda privatfilosofiska deklarationer och inlägg som var skrivna med tanke på helt andra ämnen men ändå lästes upp. Emilia Fogelklou talade om diktens bristande kontakt med ”strålningsverkligheten” med en sådan hänförande ljus entusiasm att man genast beslöt sig för att taga något närmre reda på vad ordet kan innebära och harald forss gjorde en rad framträdanden med en air av leg. bohemeri; bland hans många tänkvärda yttranden kan nämnas: ”Vi måste hålla oss till James Joyce. Han vill oss så väl, Joyce.” Huvudnumret blev emellertid söndagens diskussion om den nya kritiken, som lockat upp ett flertal kritiker från tidningarna i Stockholm till Stiftelsens riddarsal, där Manfred Björkquist i monumentalformat blickade ned på dem, medan han med handen utvisade var Stiftelsen skulle byggas. Till förmån för den nya metoden, som framför allt håller på en sträng undersökning av själva texten (men därför inte alls vill avskaffa andra sätt att närma sig ett diktverk) talade framför allt kritikern Bengt Holmqvist och litteraturhistorikern Gunnar Tideström. Bägge hade lagt upp sina anföranden skickligt och själva reserverat sig på flera farliga punkter, varför situationen blev något otacksam för dem som ville angripa the new criticism till förmån för andra metoder, framför allt den historiskpsykologiska, (som i tidigare verk och i det man vet om författaren själv söker hjälp när det gäller att bättre förstå diktverket). Från de utgångspunkterna talade bl.a. Victor Svanberg och Gunnar Brandell, medan Sven Lind-ner, som själv kan räknas bland ”de nya kritikerna”, inifrån riktade en del anmärkningar mot metoden, harald forss tyckte att det bästa vore att kritikern bleve god vän med författaren och följde hans verk i tillblivelsen, men tog tyvärr udden av detta förslag genom att i nästa minut rikta en bannstråle mot ”vänkritiken” och så blev det paus. Under denna kunde man säga sig att diskussionen redan visat att den nya kritiken redan håller på att vinna betydlig terräng hos oss. Dess inflytande hos yngre kritiker blir ju alltmer märkbart och kommer under de närmaste åren med all säkerhet att växa mer och mer. Däremot kan man, som det flera gånger sades, knappast tänka sig att den fulla textanalysen får större spelrum utanför de rent litteraturvetenskapliga publikationerna. Den kräver ett utrymme som inte på långa vägar finns att få, varken på dagstidningarnas 323