KOMMENTARER OCH NOTISER kultursidor eller på t.ex. BLM:s recensions-avdelning. Därför behöver den specialorgan av samma typ som de amerikanska universitetens kvartalsskrifter — enda tänkbara forum i Sverige är den årligen utkommande Samlaren. Men det finns också ett annat skäl till att en renodlad new criticism inte kan förekomma i tidningar och tidskrifter som vänder sig till en större litterärt intresserad publik, nämligen att resultatet endast sällan blir njutbart för andra än specialister. Detta gäller ju också uppsatser som använder sig av andra litteraturvetenskapliga metoder, men eftersom de vanligen står ännu längre från den litterära dagskritiken blir saken sällan aktuell. Litteraturkritik som skall vara läslig fordrar en viss estetisk talang hos kritikern — den är förpackningen som skall locka avnämare till hans vara och den kan hjälpa honom att tala klart och förståeligt. De nya kritikerna hos oss blir därför säkert de recensenter, som kan skriva en läslig, journalistiskt försvarlig kritik, vilken samtidigt skolats och byggts upp med hjälp av en kritisk metod som håller sig nära till texten och tar den som huvudsaklig utgångspunkt — utan att därför försmå -andra hjälpmedel. Dessemellan kan kritikern enligt Bengt Holmqvists recept en och annan gång redovisa sina metoder och sitt värderingssystem i en större artikel. I recensionerna gäller det att, som Margit Abenius senare på dagen sade, hålla sig undan både det översteprästerliga och den dåliga impressionismen, som rör sig med intetsägande intryck. Inte minst för författarna måste det kännas angenämare med en kritik som går deras verk in på livet, som verkligen bygger på noggrann läsning och på inträngande analys. Även om en sådan recension innehåller invändningar måste den i längden bli mer tillfredsställande än ett vänligt men oförstående instämmande. Den läsande publiken kommer säkert att ha kvar sin sympati för ett charmfullt tempera-mentsutbrott kring en bok eller för en recension enligt den militära inspektionsprincipen ”framför allt ett rappt svar, även om det är felaktigt”. Sådana artiklar kommer säkert, om de är roligt gjorda, att ha kvar sitt höga läsvärde, men antagligen kommer de inte längre att räknas som litteraturkritik. I Sigtuna fortsatte debatten så småningom, utan att dock i mycket ha ändrat på frontställningarna och sakläget när den slutade; en klar poängseger för de nya kritikerna avtecknade sig synnerligen tydligt. Det måste också anses tala till förmån för Sigtunastiftelsens på sistone kritiserade tolerans att man skapar tillfällen för debatter av detta slag där skribenter med de mest skilda åskådningar får träda fram. Hurdant resultatet blir beror ju sedan på insatserna från dem som yttrar sig (eller inte yttrar sig). Vi lämnade riddarsalen med dessa slutsatser och hopsamlade våra ägodelar i det lilla elevrummet, medan vi nickade farväl åt hrr Wieselgren och Linné. Poeten från Ådalen vände på herrn från frihetstiden. På baksidan hade någon antecknat: ”Ajö, gamle vällusting” och med denna typiskt impressionistiska kritik ringande i öronen begav vi oss med bussen till Märsta. Miindihausen skildrades 1942 i en tysk film, som i sin ansvarslösa kvickhet högst avsevärt skilde sig från den tunga pliktpropaganda UFA vid den tiden eljest pustade fram. En förklaring till det lätta handlaget fick vi häromdagen; vi träffade författaren till det då anonyma scenariot. Det var Erich Kästner, som vid den tiden inte var persona grata hos Goebbels och därför inte fick ha sitt namn utsatt. Dr Kästner (känd för sitt lyriska husapotek, ”Drei Männer im Schnee”, bra barnböcker och mycket annat), var en liten livlig herre med välsittande grå kostym och ett bländvitt leende i den alpina solbrännan. Han bor numera i München, där han driver en kabaret vid namn Die Kleine Freiheit och utjämnar det underskott den ger genom att skriva fler 324