STAFFAN LARSSON HÖLDERLIN i Som diktfragment (Bruchstücke, Ersterbende Glut) av Hölderlin förnimmer jag ofta mitt liv numera, har kanske alltid uppfattat det så. Strofer av underligt genomlyst skönhet och rikedom, hastigt slocknar de, sjunker förvirrat stammande in bland skuggorna (den Schatten gleich). Men plötsligt åter av sol och fågelröster översköljda, av ofattbar lycklig klarhet, som såge jag in i smärtornas paradis. (Denn die Schönheit ist Schmerz, ist das Glück der Leidenden.) II Auf falbem Laube ruhet Die Traube, des Weines Hoffnung, also ruhet auf der Wange Der Schatten von dem goldenen Schmuk, der hängt Am Ohre der Jungfrau. Bergig är hösten. I själens yttersta trakter bland skuggorna dröjer Den siste guden. Men än mellan grenar Solljuset varmt som den mjuka huden I klänningspringan. 336