VÄGEN FRÅN KOLONOS då säger — säger — ja, vad kan han egentligen säga?” ”Vill du ha mera rostat bröd, pappa?” ”Tack, kära barn.” Han tog skivan, och det blev lugnt ett ögonblick. Men snart började han igen. ”Om de tror att jag beskedligt tänker finna mig i det där gymnastiserandet i huset bredvid så tar de fel. Jag har redan skrivit och sagt dem det — inte sant?” ”Jo”, sade Ethel som hade sett till att brevet inte kom fram. ”Jag har talat med lärarinnan, och hon har lovat att försöka ordna det på annat sätt. Och faster Julia avskyr buller. Det blir säkert bra ska du se.” Hennes faster, den enda i familjen som inte var bunden, skulle komma och hushålla åt mr Lucas när Ethel flyttade. Det var ett olycksaligt yttrande, och mr Lucas utstötte en rad halvt undertryckta suckar som inte hejdades förrän posten kom. ”Ett sådant paket!” ropade Ethel. ”Till mig! Vad kan det vara? Grekiska frimärken. Så spännande!” Det visade sig vara några afodillökar, som mrs Forman hade skickat från Aten att planteras i växthuset. ”De återkallar hela resan i ens minne, inte sant? Du kommer väl ihåg afodillerna, pappa? Och de är inlindade i grekiska tidningar. Jag undrar om jag kan läsa nygrekiska fortfarande. Då kunde jag det, som du vet.” Hon pratade på i hopp att överrösta skrattet från barnen i huset bredvid — en omtyckt källa till kverulans vid frukostbordet. ”Hör här! ’Katastrof på landsbygden.’ Å, jag har fått tag i något sorgligt. Men det gör ingenting. T Plataniste i provinsen Messenia inträffade i torsdags en fruktansvärd tragedi. Ett stort träd’ — tycker du inte j ag klarar mig bra? — ’blåste ner mitti natten och’ — vänta, få se — å, så hemskt! ’krossade i sitt fall de fem invånarna i värdshuset därstädes. Av allt att döma hade de suttit på altanen. Liken efter Maria Rhomaides, den gamla kvinnan som ägde värdshuset, samt hennes fyrtiosex åriga dotter kunde omedelbart identifieras, medan hennes dotterson’ — nej, fortsättningen är verkligen för hemsk; jag önskar att jag aldrig hade börjat läsa det, och för resten tycker jag att namnet Plataniste verkar bekant. Var vi där i våras?” ”Vi åt lunch där”, sade mr Lucas med en min av svag oro i sitt tomma ansikte. ”Det kanske var där guiden köpte grisen.” ”Ja visst”, sade Ethel med nervositet i rösten. ”Det var ju där. Så hemskt!” ”Fruktansvärt”, sade hennes far vilkens uppmärksamhet åter hade börjat glida mot de bråkiga barnen i huset bredvid. Ethel flög plötsligt upp med spänt intresse i blicken. ”Herre Gud!” utbrast hon. ”Det är ju en gammal tidning. Det här hände inte nyligen utan i april — tisdagen den adertonde på kvällen — och vi — vi måste ha varit där på eftermiddagen! ” ”Ja, det var vi”, sade mr Lucas. Ethel förde handen till hjärtat, nästan oförmögen att tala. ”Pappa, kära pappa, jag måste säga det: du ville stanna där. Alla de där människorna, de där fattiga halvvilda stackarna, försökte hålla dig kvar, och nu är de döda. Hela huset ligger i ruiner, står det, och till och med strömmen har ändrat sitt lopp. Kära lilla pappa, om jag inte hade varit och om inte Arthur hade hjälpt mig, skulle du ha blivit dödad.” Mr Lucas slog irriterat ut med handen. ”Det tjänar ingenting till att tala med lärarinnan. Jag ska skriva till värden och säga: Anledningen till att jag flyttar ur huset är att hunden skäller, att barnen i huset bredvid är odrägliga samt att jag inte tål att höra ljudet av rinnande vatten.’ ” Ethel hejdade inte hans pladder. Insikten om att hennes far hade varit så nära döden skrämde henne, och hon satt länge tyst. Till sist sade hon: ”En så underbar räddning får en verkligen att tro på Försynen.” Mr Lucas som alltjämt var upptagen av att sätta ihop brevet till värden svarade inte. Översättning av Birgitta Hammar 335