PER ANDERS FOGELSTRÖM I KVINNOLAND Senare — många år senare när allt detta inte längre fanns — skulle minnet av åren i mormoderns lägenhet vara som insvept i ett brunrött dis, kanske ha en myskliknande doft. Tre dörrar efter varann längs en lång och mörk korridor som de kallade tambur. Stora rummet där Arne bodde med föräldrar och syster. Lilla rummet där mormor och moster Agneta sov. Köket där moster Emma och Vera höll till sen ett halvår tillbaka. Det var mormors lägenhet, mormors och den ogifta mosterns. Och dit kom också de vinddrivna, de misslyckade, de tillfälligt eller definitivt slagna. Men det visste han ju inte, han bara bodde där, det hade blivit så och skulle väl så vara. Det var speciellt ”lilla rummet”, mormoderns och moster Agnetas, som låg i detta brunröda dis, hade denna doft. De mörkbruna tapeterna och soffan och stolarna klädda med röd plysch. Morfars gulnade porträtt. Den gamla breda och låga läderlänstolen där mormodern satt hela dagarna. När de hade bakdag tog moster Agneta in ett litet lågt bord och placerade det framför stolen och mormodern satt och rullade små fina kringlor mellan sina mjuka fingrar kring vilka den vita huden gungade i stora påsar. Detta var kvinnoriket. Här var orden vänliga även när de hade hullingar. Här var ytan mjuk men med pansar under. Här verkade allt svagt och bräckligt — och ändå fanns en styrka som ingen kunde ana, uthållighet, seghet. Till synes kraftiga, blomstrande män hade dött, flytt, gett upp — men dessa bräckliga kvinnor levde vidare, stannade kvar och slogs, gav sej inte. Ingen av dom ansåg sej ha tillräckliga krafter för att slå upp en konservburk, många gånger hade Arne fått hjälpa moster Agneta att oändligt försiktigt bära en uppslagen sillburk från ”magasinet” och uppför trapporna. Men samma moster Agneta kunde orka pressa mormoderns tunga och hjälplöst flämtande kropp genom alla fyra trapporna när de varit på släktbesök en vinterkväll då kylan särskilt försvårade andhämtningen. Senare skulle han känna att också han var svept i detta dis och denna doft, att också han fått det mjukas svaghet och styrka, att ingenting bara går förbi utan allt stannar kvar och lagras inom oss. Arne låg i stora rummet och hade svårt för att somna. Nånting höll på att hända, nånting som betydde mycket för honom. Men han visste det inte, kunde bara ana det, se det på de vuxnas ansikten, känna det på ett ogripbart sätt. Pappa hade varit borta snart en vecka nu. Det var egentligen ingenting märkvärdigt, pappa gjorde sina resor, sålde. Men det var som om han tagit nånting med sej som han annars brukade lämna kvar. Som om han inte bodde här längre. Arne hade frågat: När kommer pappa hem? Modern hade sett bort, hennes blick glidit undan. Vi får se, hade hon sagt. Snart, hoppas jag. Men han kunde känna att det inte fanns något hopp. Också att han inte skulle fråga mer. Det var en mjuk mur mellan dom och den var byggd av hennes önskan att skona och av detta hopplösa hopp. Inträngd bakom 338