I KVINNOLAND muren fanns all hennes uppdämda gråt, lusten att bara få ge efter, ge upp. De satt och pratade inne i mormors rum, som de brukade göra på kvällarna. Nu när allt var så tyst kunde han ibland höra mer än bara mumlet av deras röster tränga genom väggen. Det var inte mycket mer än skärvor ändå, taggiga, svårhanterliga, omöjliga att få grepp om men lätta att sticka sej på. Man gör inte så, sa mormor. Hon talade högre än de andra, ilsknare. Å barnen sen..., kom det i slutet på nån klagande mening från moster Agneta. Karar, hörde han moster Emma fräsa. Allti desamma, j a har allti sagt... Vad hon alltid sagt visste han inte, brydde sej inte mycket om det heller. Men han låg och lyssnade efter sin mors röst, ibland kunde han ana den, låg, mycket låg, en röst utan ord. Inte göra så. Barnen. Karlar. Det var pappa de talade om, på nåt sätt visste han det. Men inte vad det var som pappa inte fick göra men gjorde, vad han gjorde honom och Britt. Reste? Det brukade han göra. Tjänade för lite? Det hade han hört dom tala om förr —-men då hade de annan ton, då hördes mamma bättre, ivrig, förklarande. Han började bli sömnig, ibland gled han en bit ut i den där dvalan som föregår insomnandet. Fast det kom alltid nånting som ryckte honom tillbaka igen, som stack honom vaken, några ord, ett tonfall. Och nu när deras röster därinne övergått i ett mjukt spinnande ljud som gör att sömnen sakta kommer krypande över honom — då händer nånting. Det är några kluckande ljud först, det kan vara skratt men han vet att det inte är det. Och de där ljuden växer och blir vildare, de förvandlas och stiger till ett skrik. Djurets ångest inför det okända och människans förtvivlan inför det som väntar. Vanmaktens försök att kalla den flyende åter. Och utan att förstå kan han höra hur vanmakten mer och mer får övertaget, hur skriket glider över i hulkningar och stönanden och ebbar ut i alltmer dämpade snyftningar. Han har krupit allt djupare ner under filten, gömt sej nere vid fotändan, försökt företa sin flykt från de vuxnas obarmhärtiga verklighet. Men ljudet har förföljt honom, skriket har krupit in i honom, han känner hur det sliter och sågar sej fram inom honom, hur vibrationerna som trängt genom väggen också har trängt ner i honom, hur de får honom att skaka. Han vill skrika nu, han också. Gråta högt så att de hör honom och kommer in, kommer med tröst, säjer att det inte var nånting, bara ett ljud från gatan, pappa har ringt, är på hemväg. De ska ta honom med in i lilla rummet och han ska få sitta där hopkrupen i en filt och ombonad av deras värme, en mjuk och kaffedoftande värme och en kaka att knapra på. Det vill han — men han kan inte, vågar inte. Känner att den där värmen inte finns, det är en drömvärme och just nu finns bara kall verklighet, ett naket skrik. Han vågar inte se sin mor nu. Han vill inte se de andra. Han vill bara gömma sej och smyga bort nånstans i mörkret dit inga skrik kan nå, dit ingen verklighet kan tränga in. Men det går inte. Gråt och skräck kryper efter honom ända ner till soffgaveln vid fotändan, fångar in honom. Han gråter tyst, omedvetet medveten om att hans plåga inte tål nån jämförelse med moderns, inte får breda ut sej och pocka på tröst och uppmärksamhet. Han hör att nån av dom öppnar dörren, kan genom en filtspringa se en svart figur i dörröppningen, moster Agneta. Och han tvingar sej till att stelna, att ligga stilla och tyst. Så drar hon till dörren, ljuset glider tillbaka längs kortväggen intill fönstret, allt är mörkt igen. De talar lågt därinne nu, nästan viskande, mjukt lindande bomull kring ett skrik, de har så vana och mjuka händer, kvinnohänder. Han känner att han skulle vilja kräkas upp, 339