KOMMENTARER OCH NOTISER En förlagskonsulent Helt nyligen talade vi med en dam som i mer än 30 år sysslat med att läsa manuskript åt ett bokförlag. Endast en matematikmaskin torde kunna räkna ut hur mycket elände som under den tiden passerat inför hennes ögon: elände som yttrat sig både i tragiska historier ur livet och i det ofta torftiga vis varpå de berättats. Trots detta noterade vi med överraskning att hon inte företedde några yttre spår av att ha genomgått detta. Hennes gång var lätt, hennes panna molnfri och hennes ögon spelade muntert, som om någon Anna från Storgården aldrig föredragit Tattar-Bengt framför Albin från Näs, som om ingen student som (vanligtvis) hette Erik Berg vemodigt blickat ut över Uppsala en vårnatt och som om ingen skrivit böcker på 100 000 ord av vilka de första t.ex. löd: ”Det glasklara skimret kring gamen gav ett gnagande eko inom honom.” Själv visade hon skarp blick för yrkets nackdelar, men kom också fram till dess försonande drag i en sammanfattning, som lät så här: Utomstående läsbitna personer utbrister ofta avundsjukt med tanke på lektörens yrke: ”Tänk vad det måste va,ra underbart att få sitta och läsa romaner hela dagarna!” Jag brukar då i all blygsamhet svara att vårt yrke till övervägande delen består i att plöja igenom och skaffa undan sådant som den läsande allmänheten kan vara glad att den slipper läsa. —•- För att hitta en guldklimp måste man vaska igenom väldiga mängder värdelös sand. Naturligtvis är det varje lektors dröm att hitta en sådan guldklimp och det är väl drömmen om den som får hålla en uppe under så många döda timmar, då man tycker sig ha hamnat i ett träsk av likgiltiga ord och banala tankar. Även lektörens yrke bär alltså botemedel mot sina besvär inom sig själv: den eviga mänskliga optimismen, här i form av hoppet att göra en upptäckt. Men det är ganska sannolikt att världen aldrig får veta vem som har gjort upptäckten — liksom den i ett annat fall inte heller får veta vem som avrådde från den. Utåt är det förlaget som står för beslutet ”A:s har refuserat den och den”, ”B:s har upptäckt den och den”. Lektören, konsulenten, den litteräre rådgivaren eller vad man nu vill kalla honom, förblir anonym. Detta har f.ö. sina fördelar ur det helas synpunkt, eftersom han då i ro kan komma till sitt resultat — i likhet med de eventuella framtida läsarna vet han som regel inte mycket om författaren, har inte sett honom och kan inte just påverkas av något annat än boken. Då och då har emellertid avsteg gjorts från regeln att lektorerna, i motsats till forna tiders barn skall höras men inte synas. Ett av de senaste och roligaste lyften i förlåten finner man i en liten bok av Harald Grieg, ”En for-lagskonsulent”. Harald Grieg, som är chef för Gyldendal Norsk Forlag, har på senare år givit ut en hel rad små privattryck, där han på en lätt, klar och spirituell norska behandlar diverse ämnen, mest dock sådana som hör ihop med böcker. Det senaste i sviten är ett porträtt av Carl Nærup, i de flesta litteraturhistorier betecknad som Norges störste möderne kritiker. Mindre känt är däremot att han också gjorde en viktig litterär insats som rådgivare åt landets största förlag. I Griegs luftigt men bestämt skisserade bild framstår Nærup som ett ibland något svårhanterligt original. (Han började en gång på en bankett för danska diktare ett improviserat tal så här: ”Om den danska litteraturen vill jag ha sagt att den är lika platt som det land den kommer ifrån!”) Han ägde emellertid tre egenskaper som tycks oumbärliga för lektören: känslighet, tålamod och — viktigast av allt — förmåga att strax känna igen de verk 403