KOMMENTARER OCH NOTISER liga begåvningarna, ”diktens stolta furstebarn”, som David Sprengel sade, även om de skymdes av en eller annan ofullkomlighet. Han kunde vara obarmhärtig nog mot det som föreföll honom uselt eller pretentiöst. Så här kunde det låta: Disse to skrækkelige skittenbrune eller skitten-svarte permer om 500 beskrevne blade hvorav det første er prydet med en fuldkommen idiotisk titel-vignet kan jeg stundom se i drømme. Skulde jeg læse denne roman tilende, vilde jeg bli gal, spikende, spil-lende, lallende vanvettig. Og det vil jeg ikke risi-kere... Men så här brusade anslaget när han träffat på Olaf Bulls första diktsamling: Med dette bind debuterer en ung poet, en af de ægte, som ikke kan skrive en linje, ikke forme en rytme, uten at den bærer det intime præg af en fin og særpræget personlighed, — det vi først og fremmest søger hos en ny skribent. Nærup hade också som sagt tålamod: han kunde följa version efter version av en bok som han var tveksam om, men där han tyckte sig spåra talang, och uppmuntra och kritisera med ord som sedan kunde sändas till författaren — vilket som ovan framgår inte lämpade sig med alla hans omdömen. I U. S. A. finns en form av lektör, kallad ”editor”, med något vidare funktion. Uppgiften att redigera om bristfälliga manus ingår mer bestämt i hans åligganden; han för också själv förhandlingar med författaren och står med eget namn för sina omdömen. Den mest berömde inom yrket var Maxwell Perkins, i många år head editor hos det gamla fina förlaget Scribner’s i New York. För några år sedan, kort efter hans död, utgavs Perkins valda brev i en volym (Editor to Author. Scribner’s 1950j.1 Där kan man se hur Perkins ständigt följer och bistår hela sitt ”stall” av författare, som bl.a. inkluderade 1 Ännu en bok om en berömd lektör har kommit på senare år, H. E. Bates ”David Garnett” (Parrish 1950). Den handlar emellertid nästan mer om Bates själv än om det angivna föremålet. Hemingway, Fitzgerald och Thomas Wolfe. Särskilt fint var hans samarbete med Wolfe, som en dag lassade av en hel billast manuspapper med titeln ”0 Lost” hos honom. Efter ett outtröttligt arbete lyckades Perkins få ner den väldiga högen till en hanterlig bok — den som sedan kom under namnet ”Se hemåt, ängel”. Perkins framträdde aldrig offentligt, han var som sina främsta yrkesbröder en grå eminens. Men han var ingen diktator. ”Fall aldrig någonsin undan för mina åsikter!” skrev han till den unge Fitzgerald. Det kan nog också hända att ett och annat manuskript förlorat på lektörens, konsulentens försök att anpassa det efter en viss mall, som inte den unge författaren haft kraft att stå emot. Men säkert har många fler böcker, framför allt debuter, vunnit på en förstående och säker ”tvättning” i samråd med författaren. Även i Sverige skulle den som kom igenom författarnas och förläggarnas yrkesdiskretion säkert kunna finna exempel på sådant, varmed inte är sagt att inte metoden kunde behöva användas ännu mer hos oss. Författaren skall stå på sig om han verkligen har skäl att komma med och det skall också lektören, om man får tro de källor som här anförts. Perkins åtnjöt en enastående auktoritet bland författare och på Scribner’s. Nærup var en orubbligt självständig man, som ingen kunde rubba från ett beslut, och som inga hänsyn tog. Harald Grieg berättar t.ex. att en charmant ung dam, som förläggaren ingalunda ville något ont, lämnat in en bok. Grieg gav den till sin konsulent, i hopp att få ett omdöme som kunde överlämnas till flickan. Nærup skrev: ”Mot ett så skamlöst attentat mot all smak och form, mot en så nedrig besudling av vårt norska språk kan ingenting hjälpa utom kroppslig bestraffning.” Det blåste inte någon Nordsjöbris genom hallen på Grand hotell och man fick ingen illusion av någon 404