LUDVIG NORDSTRÖM Detta innebär, att när romantiken förstorar individen och lösrycker den ur samhället, avklipper den bandet med det vetenskapliga tänkandet, och just detta måste medföra teorien om människan som natur-produkt, vilket var metafysik. Naturproduktsläran var med andra [ord] ersättningen för den vetenskapliga synen. Vad är nu en vetenskaplig syn? En syntetisk syn. Vi äro vana att se denna syntes tillämpad på naturen, därför att naturvetenskapen från observation och analys av observationer nått till en syntes (kausalitets-läran). Och vi ha därför menat, att observation av människor är vetenskap! Ja, början därtill. Men inte mer. Därför är Taine, Goncourtarna, Zola icke vetenskapliga skildrare av människan. De ha bara överfört natur-vetenskapens metod på människo-fenomenet. Men de stodo fjärran från en vetenskaplig metod, lämpande sig för människan. Ty människan har som studie-objekt något, vilket skiljer henne från ”naturen” — medvetandet. Dess lagar ha vi först med en Bergson, en Freud o.s.v. börjat observera och dessa observationer ha vi börjat syntetisera och systematisera. Därför börja vi en vetenskaplig syn på människan, frigörande oss från natur-vetenskapens metoder, alldeles som t.ex. astronomien engång frigjorde sig från teologien i forntiden med dess astrologi. Romanen var som människo-skildring ovetenskaplig, emedan den icke hade en egen studie-princip, en egen metod, en egen exerpt-samling. Det är på detta man måste tynga och som jag icke, tyvärr, gjorde. Man måste göra distinktion mellan vetenskap om naturen och vetenskap om människan (medvetandet). Lika litet som en läkare kommer någon vart med differential-kalkyl för att bota influensa, lika litet kommer en människoskildrare någon vart med natur-vetenskap (utom i de fysiska momenten) . § 3. Bergson och objektivismen. Ax det föregående följer, att vi modärna, då vi syssla med människo-skildring alltid röra oss med en syntes, liksom natur-vetenskapsmännen göra på sitt område. Deras är kausaliteten, som är statisk, vår är intuitionen, som är dynamisk. En bild. En natur-vetare och en författare ska skildra en cykel-färd Djursholm—Stockholm. Den förre följer hjulspåren hela vägen, mäter alla avvikelser o.s.v. Sen ritar han upp den kurva, han fått, och sluter sig från den till vad färden innehållit. Författaren utgår från åkarens beslut att göra färden. Detta beslut kan inte sönderdelas i bitar, det är ett och odelbart: totalt. Alla kurvor och avvikelser på den materiella vägen ha intet med detta medvetenhets-jaktum, som heter: beslutet att göra. Beslutet är stenen kastad i handlingarnas vatten, allt, som händer i följd därav, är ringbildningen. Åkaren kan ha företagit färden för att mörda en människa, för att börja en kärlekshistoria o.s.v. Hans beslut är med andra ord en rörelse i mänsklighetens med-vetenhets-värld, och frågan är, hur det uppkommit och vilka värkningar det får (ringbildningen i vattnet). Där har ni skillnaden mellan den gamla romanen och vår tids livsskildring. Goncourtarna t.ex. noterade hela kurvan av färden och insköto sedan sin subjektiva tolkning av dess innebörd. Från det styckade, uppfattadt av intellektet (observationen), övergingo de oför-medladt till ett godtyckligt valdt innehåll. Två metoder blandades hos dem ihop: den naturvetenskapligt och den romantiskt individualistiska — med kändt resultat: okonstnärlighet. Nu menar ni, att man måste här använda den personliga (i detta sammanhang = individualistiska) intuition och att den strider mot vetenskapen. Intuitionen strider: Ja: mot naturvetenskapens atomisering, 430